Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1846, sida 3

——————— Rafael Morghan äktade Maria, och Volpatos profetia gick icke i fullbordan. ty de trå ungas bjertan renades och förädlades genom den djupt beundrande känslan för Canovas sjelfförsakelse; och om Neapolitanarn icke a ena sidan upphöjde sin fru till ett etheriskt våsende, så nedsatte han henne å andra sidan icke till ett sinnligt. Inom få är var hon icke mer någon Hebe, men icke heller någon Pafo-prestinna; hon var en vacker ärbar romersk fru och moder ... lycklig och lyckliggörande. Beträffande Antonio, så tillhör hans senare vådjoban hans tids och konsts historia, som alltid år likmätig egendom. Han lefde blott i sitt arbetsrum, återgick till bildhuggeriet, och hans Theseus adagalade snart för verlden, att hans ögon och själ icke törgälvetillslutits för känslan för det heroiska. För honom blef bildhuggarens dotter — head hon upphörde att vara for sin make — städse den unga gudinnan å trasteverner arbetsrummet. Ingen annan kärlek inträdde i stället för den. som hon hade uppväckt i bildliuggarens hjerta, och det är det oföränderliga inflytandet af denna känsla. som vi hafva att tacka derföre att, i senare åren, då Canova med lungt bröst erinrade sig denna tiden, en Hebe, värdig hans geni. förkunnade för alla länder och tider, hvad bildhuggarens första kärlek varit i dess skönhets och oskuldsfulla glädjes dagar. D PD