Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1846, sida 3

men ej kan bortröfsa. Korteligen, jag älskar Hebe, och icke Maria Volpato. Den gamle mannen syntes alldeles förvirrad; han betraktade Antonio stillatigande; hans förundran, hans barm var alltför stor, för att han skulle kunnat hafva svarat utan dröjsmal. Bildhuggaren fortfor efter en paus, medan hans kinder blefvo ännu bckare, och hans röst nästan ljöd, som från grafvarne: Gif .... Maria .... åt Rafael. De ålska hvarandra. Rafael skall göra henne och er lycklig; jag kan hvarken det ena eller andra. Jag vilhhelt och hället egna mig åt konsten. som jag nära hade blifvit otrogen, och vara lycklig, om jag väl .... Fader! ropade han, och hår lempade honom hans hycklade fattning. och han kastade sig till den gamle mannens bröst. .... Jag älskar Maria alltför innerligt, för att förkrossa henues hjeria! Och hans tårar flöto, som blodet från ett dödligt sår. Valpato sag allt, begrep allt, och Lärderade sin unga älsklings uppoffring. Med djup rörelse tryckande Antonio till sitt hjerta, sramhviskade han sakta: — Det gifves en gudom, min son, hvilken du till ock med dyrkade framför konsten, och denna gudom är — hjertats godhet. Men, hvartill tjena onödiga vidlyftigheter?