L— — —— inre. Det var ej Volpatos dotter — det var guinnan — det var Hebe under Marias gestalt. Den gamle kopparstickaren, äfvensom hans dotter och hennes äl-kling trodde emellertid, att Antonio i förtviflan uppgifvit täflingsstriden. volpavar bekymrad. Rafael och Maria önskade hvarandra lycka till en öfver deras förmodan lätt ser. Andtligen förkunnade den unga Neapolitaaren att hans målning var fulländad. Volpato uckade; men då han satt i sitt arbetsrum, funerande Öfver sina förboppningars tillintetgörande, — e ch öfverlemnade sig åt hela sin missbelätenhet öfver sin elevs fega ätertåg från slagfältet, inträde Canora med af glädje strälande ansigte. i salen, et var, som om han redan hade vunnit Maria. — Nä, sade Valpato nägot mindre hjertligt än anligt, jag trodde du hade uppgifrit allt som örloradt. Rafael är färdig. — Och jag likaledes, fader, Ssenmälte den unge ilahuggaren. — HIuru, och du har sedan trenne dagar icke agit någon sittning ? — —, Liksom om Maria icke vore hos mig hvar jag är. — Nå väl! jag varsnar ett segrens förebud i ditt ansigte, min son. Aldrig såg jag dig så stiåande. i Forts.)