Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1846, sida 1

sle visa sig dela dessa sördomar, för att dels ådagalägga sin erkänsla för det redan emottagna förtroendet, dels bereda sig utsigt att så emottaga det än en gång. Visserligen läter det rätt godt och lugnande, att klass-sordelningen bör sträcka sig blott till de väljande, icke till ombuden, och all desse kunna tagas ur hvilken annan klass com håldst; men deraf dåras ingen, som någorlunda sett, huru det går till här i verlden, och huru klass alltid föder klass-anda, och huru denna består af afund och misstänksamhet. Klasser skulle högst sällan, kanske aldrig, våga välja ombud utom sig. Om man finge ihop våljande klasser al t. ex. arbetare, urproducenter, förädlings-producenter och embetsmän eller dylika interessen , om hvilka man allt ordar så kunde man vara temligen säker, att hvardera toge sina ombud blott inom sig. Nu är det lag ; men äfven efteråt blelve det fullt ut lika säkert att påräkna, som om det vore lag. Om klassen ock icke hade, d. v. s. ännu icke hunnit tillkämpa sig, nägot annat privilegium att försvara, så hade hon åtminstone det privilesiet att vara en väljande klass; och för att försvara detta, vågade hon icke med säkerhet lita på någon annan, än en af de sina. För den händelsen, att man i längden ändock funne, att valens grundande på klass-väsendet vore elt misstag — ty mojligheten af dess oduglighet må man väl icke alldeles neka, ehuru öfvertygad man i närvarande stund än är om dess förträfflighet — för den händelsen, säga vi, skulle ett motstånd visa sig, som vore nära omöjligt att besegra; och nationen nödgades bestå ev strid i langliga år, en ny strid af samma art, som den, hon nu kämpar. Naturligtvis anse klass-förfäktarne tillbörligt och lycklist, att sorhallandet så blifver; men de borde dock hafva tagit någon lärdom af hvad som håndt och händer rundt omkring oss bär i verlden. För att nu återkomma till den speciella frågan om embetsmanna-klassen och probabiliteten af dess beteende säsomwm valklass, dess princip för utvåljande af sina ombud, så torde maa kunna antaga med full visshet, alt den klassen, mera än någon annan, komme att inskrånka sina val inom sig sjel!; ty ingen klass bar en sådan fallenhet för sjellsortroende, en så orubblig ölvertygelse om sin öfverlägsenhet i alla erforderliga egenskaper, således äfven representantens. Också är det säkert, att inom den hlassen tinnas för närvarande och komma förmodligen äfven att sinnas åtskillige individer, som stå bögt i vetande, praktisk dugligbet och orubbig ärlighet, ja, att den bögsta skickligheten bör sökas der; men desse män stå temligen isolerade, och om massan af embetsmän gäller det fördelaktiga omdömet ingalunda mera; än om de massor, som skulle utgöra pluraliteten i andra klasser. De inskränkta husvena öfverväga der, säsom allostädes; men på intet ställe erkannes inskränktheten så ogerna som der; det omtalta sjelssörtroendet — eller, sågom ordet rent ut, hogsärden —, hvaraf spår redan sorut icke saknas, skulle växa ogement genom konstitaerandet till eu egen valklass. Forsta följden häraf blefve, att den väljande embetsmanna massan icko ansåge någon annan ån embetsmån duglig eller värdig; den andra att de ensamme betraktades såsoin pålitlige. Den, som anser sig mycket upphöjd öfver vanliga menniskor, auser sig äfven vara ett föremål för afund och föreställer sig alltid, att alla andra vilja srånröfva honom hans företräden och fördelar; och ban vårjer sig med alla medel. Bland medlen skall; såsom sagdt, en representant-våljande embetsmanna-klass tro ett af de pålitligaste, och således ett af de nödvändigaste, vara att icke lemna uppdrag åt någon annan, ä AA -. än hblananngana a rar AA FU I PES AYMm AA