Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1846, sida 3

ropade Rafael; och han ilade, full af förtröstan bort, för att meddela Maria hennes taders beslut. Paföljande mergonen yppade Volpato för den ange biludthnggaren, att han hade en medtäflare i peapolitanarn, mer nämude icke det företräde, som Maria gaf honom. Rafael och Antonio, sade ban, voro honom lika dyra, deras kärlek för hans dotter lika inuerlig. och han hade beslutat, att ingifva bada lika försäkran om uppfyllandet af deras önskningar, I afseende på sina egna önskningar dolde hen icke, att de voro helt och hallet till förmon tör hans yngre lärjunge. Han förklarade sedan för Canova vilkoret tör erhållandet af Marias hand, och alltför ädel och blygsam i allt, som angick hans personliga anspråk, för att göra invänningar mot detta förintade af det löfte, som han dagen förut erhållit. antog Canova genas vilkoren. Verket skulle ofördröjligen taga sin början: det beslöts, att tvistens sköna orsak skulle vekelvis unna de bada triarne en sittning, och för första dagen föll lotten på var Antonio, Med ett bjerta, hvars hastiga slag gjorde hans hand ostadig, satte sig Canova framför duken, på hvilken han skulle atergifsa Maria Volpatos anletsdrag. Pen-eln darrade i hans ostadiga fingrar; han hade icke gjort nga framsteg i teckning under kopparstickarens ledning, men nu såg det ut som om allt. hvad han i Rom arbetat sig till, plötsligen öfvergifvit honom. llans penseldrag hade blifvit ojemna och darrande; hans hand hade förlorat -in säkerhet, Det ansigte, hvarpå hans ögon voro riktade, nekade att under hans pensel ater framträda: han var missbelaten med hvarje linje som han drog: förmågan att uppfatta en likhet tycktes hafva flytt ifrån honom. Forts.) — —— ———