1.—— Kärlek ! kärlek ! och med detta svar skallt allt afgöras! — Det gagnar till ingenting att utropa Jupiter, måstare, sade Rafael leende. ty Amor är lika så väl en gud, som han, och om skalderna icke ljuga, så åro den blinde piltens pilar mäktigare, än dundergudens åska. Men det gafs en tid, mästare, då kärlek! kärlek! hade varit ert svar på alla föreställningar, alla grunder och allt, som förnuftet vetat förebringa. Erinra ev denna tid, och hat medlidande med dem, hvilka äro så, som ni varit. — Skall jag då icke hafva något medlidande med min arme Antonio? År han den enda mun, i hvilken: kärlek! kärlek! skall vara en ändamålslös klagan? Godt, jag vill såga dig hvad jag skall göra, om jag också icke beståmdt vet, huruvida jag ej derigenom i visst afseende är mitt löfte otrogen. Hvar och en af er, du och Antonio, skall måla Maria, och den, som målar henne allrabäst, skall ha henne. Du är. som du sade, min son i konsten, och man skall en gång kalla Volpato Rafael Morghans mästare, under det verlden knappt torde fraga derefter, om Canova också hos mig tagit ett par lektioner i terkningskonst. Dock mer ån jag nu sagt, kan jag ej göra. — Jag är belaten. måstare och begär icke mera. — Var ej för säker på din sak. Lat vara, att Maria älskar dig, som du säger, men tro ej att sådant skall stämma hennes omdöme till din fördel. Hon är en konstnårs barn, och skall likalitet kalla en dalig malning för god, som en god målning för dalig. icke en gång af kärlek för dina sköna lockar, och dina breda axlar, du Herkules från Flandern. — År jag en Herkules mästare, så måste jag så mycket hellre hafva Ilebe till tölje-lagarinna, ut