Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1846, sida 2

Bilathuggarens första kärlek.) — Ingen hjelp! upprepade Morghan: allt afgjordt. och har du då lemnat ditt bitall dertill. Maria? Afstår du då så lätt från mig? Ack! måhända älskar du Antonio? Hvar och en älskar honom, det är omöjligt att icke älska honom; jag sjelf älskade honom ända till detta ögonblick; men om han röfvat dig ifrån mig ... — Ack! Rafael, du skall erfara, att detta icke sker, Jag kan aldrig älska nagon annan än dig, — Nå väl, Maria, så är då ingenting förloradt. Jag vill genast gå till din far; han älskar väl Antonio, men han älskar också mig. Han känner mig längre, jag är hans äldre elev. Jag skall slutligen tillskynda honom mer ära, än Antonio; ty Antonio skall åt sig sjelf öppna en bana, medan jag fullföljer den, som min mästare före mig beträdt. Maria, det var en stor dårskap att göra en hemlighet af vär kärlek: vi hade bort längesedan derom underrätta vår far, och då hade iagen sådan oro uppkommit. Han skulle hafva lofvat mig din hand lika beredvilligt, som han lofvade den åt Antonio, och du vore i denna stund min förlofvade, kanske min hustru. Men det är ej försent. jag vill genast gå till din far. Rafael Morghan lemnade Volpatos dotter mindre sorgsen, än han funnit henne, och ilade tillbaka till arbetsrummet, hvarest han träffade mästaren ensam. Den unge Neapolitanarn började genast med förklaringen af sin och Marias ömsesidiga tillgifvenhet, och bad om hans välsignelse till deras förlofning. 2 Forte fr. NA 912