Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1846, sida 1

Sverige, gör anspråk på embete; åtminstone äro undantagen så ytterst få, alt de knappast kunna nämnas. I England studera, i sorhållande till folkmängden, säkerligen lika många laglarenbeten; men kronan bar blott ett tjog ordinarie embeten att ge bort; och att i framtiden få ett af dessa är ett hopp, som de fleste af Englands unga jurister troligen aldrig hyst, om ej i en stund af sangviniska drömmar. be få lycklige blifva det icke till följe af all tjena sig upp gradvis; embetena äro af den beskaffenhet, att endast riksbekanta celebriteter kunna komma i fråga; och de utnämnas icke elter ansökningar och meritförteckningar, utan på samma sätt som Justitierad eller Presidenter här. I fråga om s. ke civilstyrelse är sbillnaden ännu mera i ögonen allavde: iogen ting finnes i Eogland, svarande mot vår eivilstat och landsstat o. d., ingen särskild uppsostran, inga examina dertill. Hvad prest-embetet angår, så han vid afhandlande af förevarande ämne, ingen jemförelse uppstå; då presten i Eugland uttryckligen är utestangd från all vald lagstistare befattning; och hela kyrko-väsendet är dessutom ställdt på grunder, som icke hafva någon ting motsvarande bär. Bland lakare äro väl åtskillige anställde i allmän tjenst; men detta är ingalunda den nära uteslutande regeln, såsom bär; konstens utolning, utan ölvervägande beräkning på stalstjenst, är regeln; tjensten en tillfällighet. Med en ständig armee och marine måste ett rike ega en ständig officers-korps, det är en gikven sak; men i samma grad som här, blir dock i England militäryrket icke nåring, då nästan endast bemedlade ynglingar ingå deruti. Ätt detta förhallande visst icke är rationelt och nyttigt, medgifves gerna; men Englands landtoch sjomagt har imedlertid blifvit lika väl anförd, som Sveriges, eller nagot annat lands, hvilket mäste synas eget nog for dem, som hysa så höva begrepp om fordringar al särskilda militärskolor; hvaraf färre spar finnas i England än annorstädes. Huru stor brist detta är, förmå naturligtvis icke vi bedöma. Också kan undersokniug i ämnet vara i det hela temligen likgiltig for förevarande fråga, alldenstund såsom boeltergislig maxim är antaget i engelska statsförfattningen, att en militär-korps aldrig får, såsom korps, uttala någon ölvertygelse i politiska ämnen, eller ens i något allmänt ämne. Den kunde således aldrig, utan att rubba en af konstitutionens hörnstenar, konstitueras till en politisk val-korps; och all jemförelse bortfaller foljaktligen, bvaraf man skulle kunna hemta skäl for ellet mot, i frågan om sjenligheten af att gilva en embetsmanna-klass politisk val-rätt. Exemplet al England hafva vi icke sramdragit i den mening, som de konservative så gerna vilja påborda oss liberale, att söka med ett utländskt exempel bevisa, uvad som tjenligt är alt bär antaga eller förkasta. En dylik mening kan en sorständig menniska icke hysa; men också kan ban icke neka; att det i mänga sall är rätt interessant att se, huru andra samhällen hafva ställt siva saker; om det icke bevisar, så kan det dock gifva anledning till begtundande och möjligen skaka vissa fördowar. En mängd personer veta nog litet, för att föreställa sig, att det kan icke vara annorlunda än bär hemma. Visas då, att en stor och mågtig och väl styrd stat kan och länge kunnat gå, utan vissa institutioner och bruk, dem okunnigheten bär anser nödvändiga; så kan dymedelst eu och annan ogrundad betånklighet förfalla; och derpå vinner diskussionen ogement. Om det är gifvet, att embetsmanna väsendet icke nödvändigt är en särskild näring och icke nodvåndigt bildar ett eget interesse, ett sammannängande helt i sambället, med ett ord en egen och fast beståndande klass; så torde också vara gifvet, att man gör orätt att vilja, genom meddelande af en egen politisk bestämmelse och magt, gifva denna klass, der den finnes,