Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1846, sida 2

Kanske skulle han en dag berätiigas, att kalla Volpato Fader? Men vår unga bildhuggare var icke kopparstickarens enda lärjunge; då han för andra gången besökte arbetsrummet, gjorde han bekantskap med en ung Neapolitanare, som redan öfver ett är njutit Volpatos undervisning. Detta var den Rafael, åt hvilken den gamle mästaren hade öfverlemnat uppgiften, att fullända sin Hebes hår; till sitt familjenamn hette han Morghen; ban var af Flamandsk härkomst, och i mänga själens och hjertats egenskaper raka motsatsen till Canova. Italienaren och Nederländaren befunnos på ett underbart sätt förenade i denna man, som var skön till personen, likasom hans medlärjunge enkel och utan yure prål, samt förtröstansfull. glad och djerf, likasom den sednare återhållsam och misstrogen mo: sig sjelf. Det sköna, hans nordliga härkomst förrådande håret, bar han efter den gudomlige målarens sätt, hvars dopnamn han hade, och som han plägade kalla silt skydshelgon. I fullkomlig harmoni med dessa stolte lockar stodo de lifliga, blåa ögonen, de röda kinderna, de kraftiga, välformade lemmarna; och i detta transalpinska yttre bodde en Italiensk själ, stolt och känsiofull; kortligen, han egde blott en egenskap af Flamändaren, neml. ett oböjligt tålamod vid fulländande af allt, som han tog i sin hand. Rafael öfverträffades blott af Canova i deras mästares kärlek; han lärde kopparstickarekonsten, och den gamle Volpato förutspadde redan, att den unga Neapolitanaren skulle öfverträffa sin mästare. Canova studerade icke länge under Volpatos inseende, förr än han utförde ett litet verk, hvilket, så obetydligt det torde synas, i jemförelse med hans sednare skapelser, likväl har en egendomlig betydelse, så vidt det klart ådagalade, att en ny epok hade inträdt i hans konstnärliga utveckling. Det var en Aposlo, som sätter lagerkransen på sitt eget huf