Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1846, sida 2

vud. När han visade sitt arbete för Volpato, sade den gamle mästaren; — Det är i och för sig sjelf redan mycket, och det lofvar mera än allt hvad ni lörut gjort. Ni har bortkastat er simgördel, min Antonio; dessa äro väl icke Solg gudens lemmar, men de äro också icke lemmarna ar vanlige jordsöner. Idealet har lämpat sig efter ert trollspråk; ni har lärt er besvärselser i vatikanen. — 0! fader, svarade den unge mannen, och hans bleka kinder blefvo skarlakansröda, då han för första gängen så kallade Volpato; icke i vatikanen, utan i detta arbetsrum fattade mig den hogre konstens första ingifvelse. Den underbare af alla öppnade visserligen mina ögon, men ett väsende, underbaraze än han, lifvade milt hjerta, elt väsende, som, insörlifvadt med mina innersta tankar ingifver mina singrars skapelser all den skönhet, hvaraf de kunna berömma sig. Och sattande mod förklarade han för den gamle, mästaren, att han älsk de Maria, att han älskat. henne från det försla ögonblick, då han såg henne, och blott hon kunde skänka värde åt hans lif, ära åt hans strälvanden, eller förmåga att uppnå deSommar Volpatos förvåning vid denna bekännelse var ej större, än hans glädje. Omfamnande den unge bildthuggaren utropade han: — Du vill således verkligen blifva min son! Jag har så sannt jag är en syndig menniska och en god kristen, ej hört någonting, som tillskyndat mig så stort nöje, alltsedan Marias moder gaf mig sjit vja, K och det är länge sedan, Antonio. Du har ända srån första dagen älskat min dotter! Nå väl, jag älskade dig jemval från den första dagen, och då jag lärde känna dig bättre, älskade jag dig som en son, och talade till dig såsom till en son; och par Bacco, dn skall också nu vara min son. Jag kunde icke önska någon bällre man åt mitt barn