KORRESPONDENS. Stockholm den 8:de September. Iag har åter råkat illa ut for Ållehandas starka kånsla för Rätt! Det har med all sin periodiska JHiflighet upptagit till thema mitt slut uttryck i yttrandet om händelsen härstädes med Sondagsbladets redaktor, att osjellhåmnden mäste suppleera lagen,e sedan det visligen uteslutit orden: att sådan olagen nu är, a ingen man af heder okan anlita den.4 Man soreställe sig då till hvilka variationer det ämnet kan utslojtas, och Allehanda har ej hallit på tonerna. abenna sats,4 säger det, vär att ställa sjelflhäwnden öfver lagen, att konslituera den till den hogsta lag i samhållet,Q o. s. v. Sådant läter ju sorsärligt. Det ser ut som gällde det svärd i stället sor hasselkäppen, gift i stället för kindpustar, och som hade man gjort till allmän regel någonting, som jag blott lorutsatt för ett fal, ett enda sall, nemligen det visserligen beklagliga, men ock lyckligtvis sällan förekommande skojeriet att i tidningsartiklar anfalla enskilte personer med beskyllningar, som å heder och ära gå. Det är om detta som jag talat; det är lagens brister i det asfseendel, jag trott nu icke kunna på annat sätt afhjelpas, intilldess lagen blifver lämpad efter tidens rättsbegrepp. Och dervid miste jag sorblisva, alla betänkligheter hos Herrar tidningsredaktörer oaktadt. Det är visserligen rått illa, att så är; men bättre är att erkänna nödvändigheten och rätta sig derefter, än att söka gifva helgd ät ett fantasibegrepp, en lag, som ingen kan göra gällande och som derföre gör sörbrylaren stralslös. Under detta förhållande är det eget nog, att vllehandaa sjelf erkänner, att jag har oiill största delen rätte i mina anmärkningar mot lagstiftningen för tryckfriheten, då det rörer personliga — förhållanden; att organisationen af trycksrihetsjuryn år felaktig; och att viutnesforbör till bevisning borde få anställas, (hvilket Allehanda likväl anser icke mota binder, fastän alla domstolar i landet hittills vägrat vittnens afhörande i sådana mål). Det är likväl just till följd af alla dessa anmärkta brister, som hela min yttrade olvertygelse kunnat tillkomma. Vore lagen förnvuftig, så hade jag aldrig ifrågasatt, att den ej skulle gälla och anlitas. Det är lätt sagdt, alt smådelser kunna lemnas åt föraktet, såsom Allehanda säger, alt dess och ett annat blads utgilvare gjort. Smådelse är elt — ärekränkande tillmälen äro helt annat. be, som ej disponera tidningar, för att gålla med samma mynt äter, kunna ej taga dessa så kallt, Med ett ord: man bör hoppas, att lagen, så snart ske kan, bringas till enlighet med folkets råttskänsla och bildning. Sådan den är, bar den föranledt till den dåliga ton, i fråga om indi. viders hehandling af pressen, hvilken alltför länge varit rådande, och som måste upphöra, om ej större olyckor, än korsade käppar, skola förr eller sednare framkallas, — Men lemnom detta obehagliga ämne! Man bör hoppas, att det väckt nog uppmärksambet och besinning, för att icke behöfva vidare diskuteras, innan lagstiftaren upptager det till pröfning. Det enda, som äfven i det afseendet väcker betänklighet, är, att vår tids lagstillare träffa så sällan det bättre. Hafvulstaden har i flera dagar varit ntan hugnande underrättelser från sin höga konunga-ätt. Det officiella bladet har haft ingenting att berätta, ända tills i går afton, och äfven detta var temligen ringa. Man tröstar sig likväl nu med, alt Enkedrouningen redan är pi hemresan, och drager deraf den slutsatsen, att det öfriga konungahuset är attahitsörvänta åtminstone i böran af October, om ej förr, hvilket lärer berg af norrska sejourens mer eller mindre längvarighet. Imellertid samlas här åter samilige Kal. rådgifvarne, ifrån sina resor utom och inom ET DeeeeL-C—— AQAQt.tC —L FET —