vit berömda met, än de sortjena. Vid berömmet, ignor Antonio, äro qvantitef och qvalitet två olika aker, och edra arbeten torde väl hatva blifvit mera, men icke båttre berömda, än de förtjena. dra samtida hafva mycket berömt er. Ni måste ära dem att berömma er väl: ni måste lära ert idehvarf alt om de arbeten, som det nu beprisar, änka så, som ni derom tänker, i det ni gilver åt letsamma konstprodukter, i hvilkas berömmande ni kan instämma. Detta är er bestämmelse, och ni skall uppfylla densamma. s — Ack maestro, sade Canova, då jag för första ången stod för valikanens solgud, tviflade jag huhuruvida detta vore min verkliga kallelse. Jag saknade mod alt utropa: välven jag är en bildt)uggarely Den Junge konstnären hade blott några dagar örut anländt till den odödliga staden under auspiier, som de mest förtjusande utsigter öppnade för hans äregirichel. Ilaliens städer genijudlade edan af ryktet om hans ungdomliga produkter, dem andra läto vedersaras en mera rättvis hylluing än han sjelf. Dock forst, när han med en pilgrims ijver omedelbarligen efter sin ankomst vallfärdats till Vatikanen, och betraktal de upphöjda skapelserna af en Rasacls grekiska mejsel och ensel, kände han den djupa obelåtenhbeten med sig sjelf och sina verk, af hvilken hans bröst nu a smärtsamlt plågades, Uppenbarelser af en skönhet och ett majestät, sådana som han hittills endast i dunkla bilder kunnat ana, hade på denna dag förkroppsligat sig för hans vaknande sinnen. Det heroiska, det gudomliga hade i ett klart ljus uppgått för honom. Han fann i sina gna verk, när hans oroliga själ återgick till desamma, endast och allenast intryeket af hvardagslifvets vanligaste former, — lemmar, anletsdrag — icke at gudar eller halfgudar, utan af menniskor från det Oheroiska, opoetiska aderlonde århundradet. Anländ ill Rom, i sällskap med det venetianska sändebudet,