Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1846, sida 1

språk, som öfverensstämmer med den ej sällan läga synpunkt, ur hvilken de betraktå sina egna fördelar; men detta språk finner också sin naturliga plats i dens mun, som med uppriktig sorgfällighet sysselsätter sig med deras Verkliga fördelar och tillvinner sig derigenom fortroende. i i Endäst närvaron al en rältskaffens man, då han nalkas den, som nedsjunkit i sordersvets afgrund, måste på denne olycklige utölva ett omärkligt; men välgörande inflyrande bet är strålen af en ny dager, som intränger i en mörk grotta; det är en fläkt af den friska luften i det förpestade rummet. Då den olycklige upplyfter sitt hufvud och betraktar den redlige mannen, som nalkas bonom med välvilja, hvad känner ban dä? måste hon icke; oaktadt det stora af ståndet, som är emellan döm; könna, ätt det är en broder, och skall icke medvetandet af detta ädla blodsband upplysa honom; i djupet af hans elände, om den menskliga naturens höga värde, hvaraf han ännu är delaklig, fastän ban alltför mycket misskänt detsamma? Skall han icke Inse, att för den skapade varelsen finnes ett högre lif, än det blott djuriska? Skall hati icke känna, att det icke är saknaden af jordiska egodelar, utan låga och soraktliga tänkesätt, som göra satligdomen sornedrande och bestämma den stora skillanaden melläan honom ock den bätre brodern, som räcker honom sin hjelpsamma hand? Det är isynnerhet i afseende på dryckenskap och utsväfningar; som brist och kroppsliga lidanden utöfva ett välgörande inflytande ; och det är sällsynt att hos den, som sjunkit i dessa laster, någon förbättring eger rum utan biträde af en sådan tuktan, hvilken derjemte medför fördelen af elt asbrott uti gamla vanor. Men man må dotk ingalunda vänta denna verkan af brist och lidanden allena, så vida dermed icke förenar sig något moraliskt inflytande, som sramstaller det fysiska lidandet i dess rätta ljus och väcker samvetets inre ädlare rörelser, under det de yttre sinnena ersara lastens olyckliga följder. Lättjan fordrar derjemte en allvarsam och sträng behandling: den måste känna nödvändighetens tvang; genom starka och häftiga slag måste den först väckas ur sin domning, innan pligtkänslan kan förena sig med beräkningen af egna fördelar, för att fullända segren. Nedslagenheten är en moralisk sjukdom, som fordrar en synnerlig omsorg; en uppmärksam och grannlaga behandling. Det är bär endast själen, som man bör hasta till hjelp. Man undvike framför allt att förödmjuka och alt öka den olytckliges förtviflan genom en öfverdrifven stränghet i sina anmärkningar! Sökom till en början att skingra de dystra sorgens moln, med hvilka motgångens slag omholjt bonom! Sjellva föremålen, söm möta hans blickar, böra så mycket som möjligt vara så beskafsade, alt de på honom göra ett ljuft intryck, hos honom framkalla en glad känsla: Må man visa medlidande för hans svaghel utan att smickra honom; må man oshöra honom med tålamod, då han öfverlemnar sig åt en bitter och öfverdrilven lechning af sina olyckor. Då ban lärer sig att lemna förtroende åt en annan, bereder han sig småningom att falla förtroende till sig sjelf. Till en början mäste man låna honom ett yttre stöd, vid hvilket ban kan börja att resa sig. Man ätergilve honom sedan gradvis medvetandet af sina egna krafter, genom att låta bonom pröfva dem; man låte honom genom ett mildt öfverseende förstå, att han kan ålervinna aktningen för sig sjelf! om vi lyckas att återgifva honom ett värde i hans egna Ögon, halva vi äfven återgifvit honom en vilja ; vi hasva lärt honom, att han ännu kan kämpa och segra, Ett bland de kraftigaste medel; hvaraf vi uti våra samtal med de nödlidande kunna betjena oss, för alt bereda insteg åt välgörande sanningar och ingifva dem goda föresatser, är att för dem framställa exempel, endast dessa exemTE FF va 1 2— 1