——7 ——— upplys henne; hon gär att strida för mig; nedsänk öfver henne ..... Han tystnar. Han vågar ej tillägga Austerlitz sol. Bullret af en vagn har genljudat uti Marevrilles gångar; en qvinna har stigit ur. — Min son! — utropar hon — min son! som himmelen har återgifvit mig! Hvar är han? Oh! naturens röst bar en förunderlig makt. Barnet har hört den bakom dörrar, reglar och galler. Han har undanstött sina vaktare; han har undanröjt hvarje hinder: han har till och med sprängt dörrarne. Sonen är uti sin moders armar. — Det är han! arma barn! det är ban! — upprepar hon snyftande. Hvilken rörande scene!..... Napoleon Wyse klädd uti trasor, af en likaktig blekhet, oeh utmärglad som ett spöke låg till bälften död vid hennes fötter. Hon vidrörde honom med bätkvan, för att undersöka om han ännu lefde; om han ej redan hade andats ut, och vändande sig med förakt till hans vaktare. — Ni hav kunnat tro honom vara svagsint! — återtog hon — I ären då beröfvade all urskiljning? I förstoden då ej, att under dessa lumpor klappade ett ädelt hjerta?.... Alt så barbariskt hafva behandlat honom, sonen af en af Engelska parlamentets ledamöter? honom, beslågtad med konungar och prinsar! honom af Napoleons blod l. .. — Huru! detta ord skulle vara sanning! — utropade de förundrade vaktarna. Bevis voro lätta att förskaffa; och man återgaf sonen åt sin mor.