Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1846, sida 1

af den vackra byggnaden ingifver honom en gnista af hopp. Man tror att hans lidanden hafva nätt sin gräns: hans bödel har slutligen lemnat honom. Han är ännn, det är -anat. uti den ömkligaste belägenbet; hans kläder utgöras endast af trasor: hans utseende liknar ett spökes; men han är ej mera sönderslagen i ban andas fritt; och ej undersökande det stålle han bebor, tager han en förminskning uti sina lidanden för en lycka, och ett därhus för ett paradis. De första dagarne efter sin ankomst, har lian knappt gifvit akt på sina väktarer han är dertill allt förlitet sysselsatt med sin omgifning. Men upphörandet af hans elaka behandling gifrer något lif ät hans tankar, han uppvaknar ur sin dvala. Han bör med oro det besynnerliga bullret af kedjor .... och han vänder sig till en af husets föreStänderskor med dessa ord: — Det här är en hemlighet för mig. Hvad är detta för ett ställe? — Marville. — Ett sjukhus, icke sannt? — En helsoinrättning. — Hvem har placerat mig här? min far? — Han skulle ej hafva tillgångar härtill. Men er ådelmodige beskyddare äger en omätlig förmögenhet. och det är han som betalar för er. — Min far skulle vara utan tillgangar! ... Jag skulle hafva en rik beskyddare! .... Hvad är dets ta för tal! Jag förstår ej. Förestånderskan förvånad öfver hans orubbliga saktmod, och ännu ej hafvaude hört honom säga