Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1846, sida 1

alt rädda honom från de förvillelser, som stortat honom i förderl? Skall jag undandraga mig den befattning, som är mig anfortrodd, emedan den kän blifva dubbelt välgörande? Skall jag då endast hafva medlidande för kroppens lidanden och vara likvöjd för själens? Ju mer vi känna fasa för lasten och aktning för dygden, desto ilrigare böra vi och arbeta på all bereda dygden seger öfver lasten. Eller här jag gjort en mindre beromvärd gerning derigenom, att samhället, på samma gang det räkvar en olycklig mindre, äfven räknar en dygdig medlem mera? Den; som egnar sig åt den kärleksfulla besattningen att mildra del sattiges elände, skall inse, att Forsynen, i sina visa afsigter, kallat honom till en ädlare besartning. Hår öppnas för honom så mänga gynnande tillfällen att utså dygdens frön i en buintills vanvärdad jord ; den olyckliga varelsen, till bvilken barmihertigheten leder oss, är mahända utan vänner; ingen vänlig rost bar latit honom hora de milda ord, hvarmed religionen nesar bjertats sår; endast vär vårvaro, da vi medföra uppmuntran och understod, gör bonom stämd att fatta och känna, att det finnes lor menniskan en högre tingens ordning öfver det uateriella lifvet; deltagandet, som vi visa honom, ger i vär mun ett högre anseende ät de räd, som äro sorestafvade af en om omtanka for hans väl. Illjertat har lättare att satta Gud och dygden, då det öppnar sig for tröst och hopp. Filososien och moralen lära oss, att uti lifvets olyckor igenkänna en pröfoing, som bereder oss att blilva båttre: en sträng, men helsosam uppfostran, som har till ändamal att förädla och sullkomna oss; alt atergilva oss väldet ofver oss sjellva, att förstöra egoismen i sjelsva dess rot, och ingilva oss mera deltagande känslor för våra broder. Evangelium lärer oss, att med de timliga lidanden och vedermodor, som stundom nedtrycka det menskliga lilvet, är forenad en hogre sormäånsrätt till Guds kärlek. Salige äro de fattige! Salige äro de bedröfvade! Den djupa hemlighet, som ligger i dessa ord, är likväl svär alt satta för den olycklige, som ännu är fången inom det sinnliga lilvets tränga grånsor; men i den menniskoalskande vålgorarens närvaro börjar den att uppenbara sig; uti den välvilja, hvarmed han ser sig förekommen af en god menniska, lramskymtar för den olycklige liksom en strale af den himmelska kärlek, som omfattar, söker och kallar honom. Om vi allt för ofta finne oss ur stånd alt