Ak —— — denna slags historia, än genom en blott uppråknande al regentslägters soljande på hvarandra, deras diplomatiska och krigiska värl, o. s. v. Man bar i allmänhet, åtminstone tills för två eliter tre decennier sedan, skrifvit furstarnes, men icke folkens historia. Derföre bar ock hufvudthemat i densamma nästan alltid varit hrig, berättelser om erostingar, inkråktningar, vunna och förlorade fältslag, m. m. d. Krigen äro dock, så vida de icke föras till försvar för religionen, eller nationaliteten, eller till upprätthållande al menskliga rättigheter, hvilka någon eller några vilja lortrycka, merå att betrakta såsom följder af några individers hjertlosa och egennyttiga beräkningar, än såsom tecken på hvad som lesver och rör sig i mensklighetens innersta. i Det gifves dessutom en historia före menniskans. 2Förr, än bergen blefvo till, var jag, a säger Herren, och så längt, som naturens verkningar sträcka sig, finne vi spår af en öfverallt tillstädesvarande guddomlig anda; berföre gifves det väl ock, med undantag af religionen, intet, bvilket så hojer och bevingar själen, hvilket så stämmer menniskan till allvarliga betraktelser samt lär den att på en gång känna sina kraster och sin vanmakt, som en forskning, anställd bland de stora former, genom hvilka skaparen i naturen uppenbarar sin närvaro. Dersore är det också studerandet af naturen, begäret och sträfvandet efter att afslöja dess hemligheter, krafter och verkningar, hvilket, näst efter religionens sanningar, varit orsaken till de flesta martyrkronor. Det kan väl då icke gerna uppstå någon tvist om, huruvida idter, hvilka äro i stånd att så upplyfta och hänföra själen, hafva fordran på den bildades uppmärksamhet och soljakteligen böra räknas bland dem, som han icke kan undandraga sig att inhemta kännedom om. För öfrigt torde det icke vara ur vägen, att ännu en gång an märka, det vi alldeles icke här vilja bestämma vid hvilken period i menniskans lif ett dylikt studium bör taga sin början. (Forts. följ.)