Några betraktelser med afarende pe menniskans högre hildmning. HI. För att med säkerhet kunna orientera sig på elt ställe, bär man icke allenast se sramät, utan älven omkring sig och tillbaka. Si bör äfven menniskan under sin vandring genom lilvet göra, så vida nemligen hon af verlden vill lära känna nägot mer, än det, som rent af ligger framför fötterna. Ingen ilar med så mycken styrka och skyndsamhet sramat och före sin tid, som den, hvilken förstår att fullkomligt förflytta sig tillbaka i det sorslutna och draga nytta af hvad ban der hört, sett, eller ersarit. Liksom ofta närmare eller sjermare förfäders drag aterkomma hos deras ättlingar, så vaknar äfven stundom en för århundraden tillbaka inslumrad tidsanita och Står, när man minst förmodar det, ånyo uttuSt:ad till strid och slagsärdig, liksom Einheriarne i Walhall. Osta varder en djupt nedsjunken dz sten en hörnsten till en stor byggnad; det utsådda och i jordens sköte djupt nedmyllade ekI ällonet vexer med tiden upp och varder ett stort och härligt träd, mellan hvars grenar himmelens soglar bygga sina näs en och i hvars skugga generationer al menniskors barn hvila. Pa samma sätt utsis äfven ideen, glömmes mahända, trampas ned i stoftet, men gror derstådes, slar i tysthet sina rötter, spirar obemärkt upp, stråcker allt högre sin krona mot det blå och osverShygger snart hela länder och folkslag. j Derlöre är den vetenskap, som lär oss alt inse det fortlutnas förhållande till det närvarande, af yttersta vigt. Det gäller bär icke blott att känna händelserna och tiden då de egt rum, utan sålven och framför allt att kunna med noggrannTT het träffa den rätta forbindelsen, att inse det råtta sammanhanget mellan orsak och verkan. Denna insigt, denna skarpa urskillningssormäga vinnes endast och allenast genom alt träget och samvetsgrannt gifva aht på bändelsernas gång, på sättet, huru den menskliga tanken blilvit handling; huru denna inverkat på andra dylika och dessa åter på nya andra, tills slutligen ett resultat uppkommit och detta i sin ordning gifvit anledning till nya tankar, nya handlingar och nya resuhater. Ofta händer vid dylika undersökningar, att ett par ord, ett par enstaka fakta äro tillräckliga att afslöja motiverne till en hel kedja af tilldragelser, likasom i musiken ett par ackorder äro nog till att angifva tonarten i hvilket det hela skall spelas. Detta gäller såväl om den anda, som lefver uti enskilta individer, som om den, som rör sig i bela stora tidsperioder. Det är på dylika betydelsefulla ord, hvilka hos de verkliga och sanna historieskrilvarue ännu icke blifvit så sällsynta, som vi isynnerhet hafve alt akta. De äro liksom ett slags besvärjningsformler, som gifva oss makt öfver historiens andar; nycklar, som för oss öppna portarue till de djup, der det förflutnas rika erfarenhetsskatter förvaras. Med deras tillhjelp (uemligen om vi rätt förstå använda desamme) blir det oss lätt att betrakta tingen ur deras rätta synpunkt. Vi skole då snart komma i erfarenhet af, att icke allt gar så slumpvis och sorvirradt till, som det förekommer dem, hvilka endast se till ytan och icke betrakta det, som under densamma ligger sörborgadt. Huru vilkorligt än slumpen och lyckan tyckas råda, så varseblilver man dock ofta vid deras sida Nemesis, som, när man minst väntar det, utsträcker sin arm till straff. Vi varseblifva äfven, alt en blott timlig lycka icke I är nog till att lyckliggöra här i verlden: att man kan vara usel, svag och seg tillochmed under skydd af den starkaste lifvakt; att man kan vara fattig midt i sjellva rikedomen; att öfverflod på denna jordens goda icke kan ersätta den saknad, som själen känner, och att orättfärdighetens herravälde sällan eller aldrig är af nägon j varaktighet. Allt detta och oändligt mera dylikt, 6 som det skulle blifva alltför vidlystigt att på detta ställe uppräkna, lär oss historien på ett hvart af sina mag blatt vi förstå att rätt läsa den