Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1846, sida 3

1H——————————————————————————————————————— vet den att oförmodadt förkrossa en fiende, och ända till det gynnsamma ögonblicket le mot honom. Verdugo reste sig till hälften upp frän sitt säte med handen lagd på dolken. Skepparen släppte rodret, och tillslungade Spanjoren med korsslagda armar en blick full af raseri och förderf. Schelden hade allt tätare dragit sin slöja omkring sig, för att undandraga stranden det fasansfulla skädespel, som nu skulle begynna på den bräckliga farkosten— Jag -åger ev alltså, att jungfrun hade en bror, en rå, djerf sjöman, hvars yxa mera än en gång fårgats med spanskt blod. Vid erhållen kunskap om sin systers vanära, förgåter Herman Arckel det pris, som blifvit satt på hans hufvud, — ty Philip brukar ju blott lönmördare, inga soldater, — kommer till Antwerpen, erbjuder äreskändaren sin tjenst och sedan ban lockat ut honom midt på Schelden.... Vid dessa ord reste Don Verdugo sig uppi hela sin längd med dolken i handen. — Icke sant, våra historier öfverväga era kastilianska skeppares sånger? Vid Luther! Ni bleknar! — Djefvul och helfvete! Du ljuger, — skrek Spanjoren, i det han med dragen väja störtade öfver Herman, hvars tröja deck uppehöll stöten. — Tjugo skurkar, sadana som du, kunde icke komma mig att blekna! Genom Spanjorens häftiga uppspringande slingrade båten: med ledig och öfvad arm gaf Herman medelst sin knif sin motståndare ett så våldsamt hugg, att vid dennes fall farkosten botade att kantra. Som såret likväl icke var dödande, uppstod nu en förfärlig kamp, utan näd, utan förbarmande. Spanjoren förlorade strömmar af blod, snart föll dolken ur hans svaga hand.