Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1846, sida 1

er ned under den jordiska synkrelsens rand, å vet en hvar, att detta sjunkande är blott n synvilla. Detär ej solens ljus, som går ned: let synes blott så; bess ljus sormorkas icke: let är blott menniskans blick; som förmörkas, lerfore att hon i sin jordiska inskränkthet icke ormår höja sig till den högre ständpunkt, dit niat mörker mera hinner. Och i ännu högre ych -oforgängligare mening gäller detta om det ?odas och sannas eviga. sol, af hvars strålar hvarje ädelt hjertas entusiasm både tändes och underhålles. bersöre, ehuru egoismen gladde sig, att frihetens och det godas entusiasm skulle slockua och gå under uti revolutionens blodiga strom; ehuru den sörra ännu allljemt med den häÄtskaste fiendskap förföljer hvarje yttring af den sednare; så lefver dock denna ännu i ungdomlig friskhet; och den skall lefva så länve ån ett menniskohjerta klappar här på jor: den. — Uvad var det, som, vid folkens sista stora strid på Tysklands jord; väpnade deras arm mot den öfvermäktige soriryckaren, som i ruset af sin lyckas otvermätt ville göra sig till en Gud på jorden, — hvad var det som ingaf dem mod och kraft till att besegra den hillills al menniskor obesegrade? Fråga ryktet, som ännu genljudar med lof och pris öfver solkens ädla bragd, — fråga historien; och de skola begge svara: entusiasmen. Men fråga egoismen, och var viss, att den, soljande sin natur, skall ropa så längt dess hesa stämma höres: entusiasmen i hvilken sak som helst är ett stort hiuder för dess sramgång. — Hvad var det, som genom så många faror, mödor och strider ledde Sveriges Gustaf den Förste mota hans ädla mål, det, att befria sitt sådernesland från politiskt och andligt förtryck ? Hvarje oförderlvadt sinne vet det; endast egoismen känner det icke. — Hvad var det, som tände det hrinnande nitet i vär store Andre Gustafs varma bjerta till att draga ut i främmande land, för att der offra sitt lif på trosfrihetens blodiga altare? Det var en kristelig tros fromma, men mäktiga, entusiasm. Det måste för hvarje redligs hjerta vara glädjande att tillhöra ett folk, bland bvars många sköna minnen intet är skönare än denne Konungs, inför hvars obelläckade äras ljusa bild vän och motståndare med vördnad boja sina bulvuden. Men ännu mera glädjande vore det, om man af hans föresyn ville och kunde lära sig, att för det allmänna bästa villigt uppoffra det enskilta. Och — för att flytta vära tankar till den tid, i hvilken vi sjellve lefva — hvad var det som, helt nyligen, i värt sydliga grannsolks hufvudslad beredde ett så festligt emottagande ät sönerna af vår halsos trenne Universiteter? hvad var det, som manade det Danska folkets alla klasser, alt som en folkfest fira ett studentbesök? hvad var det, som ingaf och lörestafvade de många och hånsorande talen af unga och gamla, som deltogo i denna glada fest? Det var den ungdomliga entusiasmen för en skön ide, idten al Nordens enbet i tanke, bjerta och handling. Blifver än denna ide i rent politisk mening aldrig verklizgjord, så skall den ändock för de Skandinaviska folken bära de skönaste och helsosammaste srukter. Så aktar entusiasmen foslerlandets och mensklighetens väl hösre. än all enskilt vinning. Egoismen gör motsatsen af allt detta. Fosterland och mensklighet ega för den ingen betydelse, utan såvida deraf kan hemtas någon materiel vinning, och i sitt hjertas innersta tänker den: staten, menskligheten, det är jag. Lesve entusiasmen! Död öfver egoismen! (Å. V.) Några ord om förvändhet i Frantimmers-Uppfostran.