Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1846, sida 1

—— — — s—— —— — — —— 42—p 4—12SA KK ——— SN Dl ÅUUWi OO ) 2,— maningen, utan lät honom vistas och roa sig hvar och bäst han ville, tills H slutligen sjelf fann for godt att inställa sig i b?. Adertonde kapitlet har tilf rubrik oSpecies f a cti. HH blir bär, dels för sin rymning från lasarettet och dels för trenne dagars uteblilvande osver permissionstiden, dömd till 4 veckors mellanarrest. Under vägen till N:o 7172 stoler nan dock lyckligtvis på sin gamle öfverste, numera generalmajor von T, som, efter inhemtad kännedom om sahernas ställning, antar sig Hs sak och utverkar till en början uppskof med den ådömda bestraflningen, emedan H hoppades, alt hans afsked, om hvilket bans förmyndare redan för länge sedan hos vederbörande avhållit, under tiden skulle inträffa. Så sker äfven, och i nittonde kapitlet, som har till olverskrist: KFrihete, blir H fri både från bestraffningen och tjensten, till stor sorargelse för kapten Feind, som nu trodde sig tristigt hafva fått honom ut på bal-isen. Fyrverkaren Linksen, som i betydlig mån bidragit till Hs frihet, får derfore uppbära ytterst skarpa iillrättavisningar af kapten Feind, hvilken tillochmed i hettan båller på att lägga band på tyrverkaren. bet ena ordet ger det andra; följden blir, att syrverkaren Linksen låter uppsätta en species facti över förloppet, gifver denna form af ett hlagomål, hvilket lere andra underossicerare sorena sig; detta alshickas till generalbesalet och återkommer snart derifran med ett utslag, i hvilket Linksen dömes till 3 dagars arrest, men kapten Feind förflyttas till ett aslågset fästningskompani, vid hvilket ban utan tvifvel slöt sin tyranniska bana. Just då H stär särdig att resa bem till sin förmyndare och sin kusin P, hvars arsvinge han skulle blilva, träffar ban sin poötiske kamrat, f. d. underossiceren, numera postkonduktören Dose, och tager ett hjertligt afsked af honom. — Huruvida H erhåller sin lilla Emelie, eller ej, sormåler icke historien och den är i detta fall mycket olik alla andra, som vanligen pläga slutas med ett gistermal. Af vissa bref och vinkar tycker man sig dock kunna med säkerhet finna, att froken Emelie snart nog ämnar utbyta sitt adeliga namn mot det ofrälse namnet llackländer, och deremot kan visst ingen hafva något att anmärka, utom måhända den delade löjtnanten herr von LE Öfversättningen af osvanbemåbe arbete fyller en lucka i vär belletristiska litteratur, hvilken hitintills nästan helt och hallet saknat alla skildringar af krigarens värf under sredliga förbällanden. Vi hafve halt tillfälle att läsa sjelfva originalet och hunne sorsäkra, att den sveuska tolkningen i fullaste mått sortjenar alla de loford, den af Stockholmstidningarne erhållit. Af nagon annan, än al en militär, och det al en i tyska språkets finesser och vändningar väl bevandrad, kunde näppeligen denna osversätining bafva åstadkommits. Originalet har neml. en mängd sekniska termer och ordlekar, hvilkas motsvarigbet, utan kännedom af mililärvåsendet och vissa språkegenheter, är hardt nära omojlig all finna. Större delen af den humor, på hvilken originalet olverslodar, skulle alltså bunder en vanlig öfversättares h: inder halva gått förlorad. Men apropos humor, så ligger det, om icke just nagon sådan, sä dock något mycket lustigt i en af tidningen Medborgaren mot Dagl. Allehanda, i en anmälan af ifrågavarande arbete, rigtad anmärkning. Medborgaren påstår nemligen, alt Dagligt Allehanda yttrat, att bloti en militär här i Götheborg skulle hafva kunnat prestera en öfversättning af detsamma, och grundar derpå en hel hop rätt kostliga reflexioner. Nu är imellertid förhållandet, att Alleh:s anmärkning blott gällde en enda vers, hvilken det boll före, att blott en Cötheborgare kunde åstadkomma. bet var säledes här allsingen fråga hvarken om öfversättarens stånd, eller arbetet i sin helhet. — Kan man så besatt sellaga sig om en mening, uttryckt på modersmålet, huru skulle det då hafva gått 0 om Medb. skolar pråstera sjelfva ölversätitningen?.