Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 3

i klagan; det är en graf utan bön, utan prest, och allt för djup, att engelns ståmma på yttersta da gen skulle nedtränga i dess eviga natt. Spanjorerne ryste och syntes vackla. Den bild Herman uppdrog at den förstörelse, som väntade dem, beröfsade dem allt mod och all tröst. Imellertid skred mau till den grufliga, omenskliga gerningen. Hermans sjögastar giepo fangarne den ene efier den andre, bundo händer och fötter på dem och släpade dem sålunda till ett ställe af stranden, hvarest hafvet brusande bröt sig emot stela ref. — Som desse högsälborne kavaljerer hålla sig för goda till republikens tjeust, ropade Herman ned i hafvet, — så må satan skrifva deras grafskrift. Tio gånger delade djupet med förfärligt dån sina skummande vägor; sedan var allt åter tyst och stilla igen, och månens strålar gledo än en gäng lungt och mildt öfver den försilfrade vattenytan, Det kapten Herman Arckel tillställda bref var blott alltför sannt. Spanjorerne hade geuom öfverrumpling bemåktigat sig Breda, och der förnyat skråckscenerne i Rom under dess stormning af konnetabelns Carl af Bourbons vilda soldateska. Eld och svärd hade straffat invånarne för deras modiga försvar, och det genom budet ankomna bretvet uppmanade Eleonoras bror till hämnd. När Herman Arckel kom till Breda, så hade kapten Verdugo just samma dag afrest till Autwerpen, hvarest spanska generalstaben befann sig. Tveane orsaker kallade honom dit, hans pligter och längtan att återse en tillbedd maka, från hvilken de sista tvenne oroliga krigsåren skiljt houom. Herman tog, förklädd till fiskare, vågen till Ant