Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 3

——— ——— —— —————— nägra blickar. Da reste sig plötsligt en af de tio och ropade: — Herre, vi åro beredde! — Att tjena republiken ? — frågade Herman. — Nej, att dö! — svarade Spanjoren 3; och med lugn blick betraktade han några Holländare, som hastigt grepo sina yxor. I samma ögonblick förkunnade skiltvaktens skrällande stämma att en bat lade till vid etranden. En man med ett paket i handen sprang i land och fragade etter kapten Herman Arckel. — Här star ban, — svarade Arckel, — men hvarifran kommer du vid denna tid? — Fran Breda, herre ! Spanjorerne hafva i går öfverrumplat staden och der anställt ett grufligt blodbad. Blott nagra qvinnor undkommo, men med uppostring af sin ära, så att döden skulle för dem varit vida bättre, — Och uvem lemnade dig detta bref? — Er syster, kapten, hvilken later säga, att hon blott hoppas på er, för att bämna hennes åra på Emauel Verdugo. Under detta samtal hade Spanjorerne kastat sig å knä och beredde sig genom en kort stum bön ill döden, — Verdugo, — mumlade Herman med sammanitna tänder, — en officer deltaga uti den geena soldatens vilda missdad! Han vet icke, att ör Eleonora lefver en bror, som skall uppvåga varje af hennes tårar med strömmar af kastiliuskt blod, och derefter vånde han sig hastigt till ngarne och ropade: — I villen alltså dö, mina herrar, emedan repulikens tjenst är eder motbjudande? Besinnen er I! Hafvet är här döft och stumt emot hvarje