Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 3

werpen, hvarest han med egna ögon öfvertygade sig, att folkets berättelser om Spanjorernes grymheter icke det ringaste voro öfverdrilne. Krigets onda demon tycktes öfver detta jemmerns land hafva utgjurit alla sina fasor och rysligheter. Don Emanuel Verdugo lemnade sällan det dystra palats han bebodde bredvid tufvudkyrkan. Helt och hållet egnad ät sin kärlek, hvilken franvaron med alla dess lockelser gilvit nytt lif, glömde han vid sidan af sin maka detia blodiga lif fullt af slaktningar, brinnande ståder och byar, hvilket sedan tvenne år äfven varit hans. En srärmande kärlek hade åfven i hans bröst utplanat hvarje annan känsla, hvarje annan tanke. Men derute vakade en tanke på hämnd. Herman Arckel glömde det höga pris, som blifvit satt på hans hufvud, och afbidade med häftig otalighet att se sin hämdkänsla mogna till gerning; intet binder atskräckte honom, och den dystra eld, som tindrade i hans bruna öga, när han lurade på sin fiende, hade törqväft hvarje känela af medlidande uti hans hjerta. Slutligen tycktes himmelen en dag törbarma sig öfver hans tärande qval. Han bade sett sin dödsfiende Don Emanvel Verdugo träda ut ur ett af stadens palatser ; hans hjerta hoppade till af vansinnig glädje. som blef ännu bögre, oär han såg Spanjoren vända sig för att besvara en ung och skön qvinnas hälsning, hvilken fran balkongen med kärleksdruckna blickar sände honom ett ljuft småleende. — Våälsignad vare Gud, att han skickat mig denna menniska, — ropade Herman. — En dag längre och jag skulle blifvit galen. I Forts.)