DON alven Ovelande Sholåt fdlt l0THUUU, 80111 Ösåkat häftiga kräkningar, dels att frun och den sakfällda mörderskan, hennes dotter, hvilka varit de enda, som om den aflidne haft sjukvård, förnekat sig hafva bört kontrollören Ekvalls berättelse om sitt slutliga illamående af den förtärda hafresoppan, som läkaren Sholdberg omvittnat, samt forsäkrat, att kontrolloren deraf icke något sortärt, derom de älven sökt anskaffa vittnesmål, dels illa sörjt för den stillhet vid sjuksängen, som läkaren föreskrifvit såsom ett nödvändigt vilkor för den sjukes vederfående, dels alt frun under ransakningens början och sortgäng förnekat någon makarnes missämja under sammanlefnaden, men vid ett sednare rättegångstilllälle omtalat, buru bon till och med af mannen blifvit slagen, dels som det synes, för alt undanrödja misstanka om svartsjuka makarne emellan, och alt hon varit jaluse på sin egen sorenämnda dotter Sosi, förnekat; förehafde samial härom, bvilka bon sedermera oförvarandea kommit att inför rätta erkänna, upplysande dessa samtal, som varit emellan frun och bennes egne släglingar, att ett brottsligt förhållande blifvit ifrågasatt bafva ägt rum emellan fruns man och hennes dotter Sofi, dels att Sofi för vittnet Blank omtalat sig finna nödvändigheten af att äfven bekänna på modren samt infor rätta erkänt, att hennes begäran om ett enskilt samtal med modten härrorde från ouskan att på sorhand tilllännagilva henne denna nodvåndigbet, hvaremot bon en annan gang genom vitinet Brandstedt sändt modren försäkran, att aldrig röja henne, och omsider förekommer, att Soli inlör rätta erkänt eller uppgifvit att modren verkeligen varit delaktig i ej mindre kontrollorens än M. S. Forssbergs sorgifvande. IIVaremot ä en annan sida icke bör lemnas obemärkt, att Sofi förut skristeligen hos modren afbedit sina brott, äfven då Sofi hemligen, efter hvad hon sjelf erkänt, från häktet tillskref modren med sot å ett orent linne, som hemshickades till tvättning; likasom att Sofi icke kunnat nojaktigt förklara hvarsore hon, på sått Gustaf Forssberg vitinat, sökt för modren dolja att Sofi skaffade sig gift genom bonom. Under ransakningens hela lopp har Enkefru Ekvall enständigt nekat för all kännedom om och delaktighet uti sin mans och tjenstepigan M. S. Forssbergs mord, äfvensom för att dertill, efter Sofis sednare uppgift, hafva rådt och hulpit henne; och bäradsrätten förklarar derför Enkefru Ekvall icke kunna, i brist af bevisning, åt saken fällas. De i målet afhörde vittnena, undantagande ljenstehjonen på Attarp och dem, som ej ersåttning begärt, skola godtgöras af de sakfällda, Sofi Ekvall och Hedda Thorman, en för båda och bada för en, dock Wartofta häradsrätt eller annan domstol, der Wilhelm Ekvall kan komma alt sist lagföras, öppet lemnadt att ädomma honom det deltagande i ersättningen, hvartill skäl kunna soresinnas; och då vittnena merändels blitvit längre tid vid hvarje ransakningstillsalle uppehallna, så bestämmes ersättningen till Gustaf Forssberg för sex ganger med En r:dr 46 sk. för hvarje gång; Enkan Anna Stina Andersdotter i Falängan och afskedade soldaten Pibl under Åttarp, hvardera för fyra gångers inställelsebesvär med En r:dr 16 sk. för hvarje gäng; Johan Fransson på Sjöåkra, Pigan Inga Stina Magnusdotter från Madbacken under Attarp, och Årrendatorn Johan Molin i Rukarp, för tre gångers iuskäållelsebesvär med En r:dr 46 sk. till hvardera och för hvarje gång; Skomakaren Peuer Iljertqvist på Backamo, under Attarp, Skräddaren Carl Sandqvist, Pigan Maria Johansdotter på Torp, Carl Carlsson på Sjoåkra, Anders Fransson i Oset, Anders Thorsson i Furelund, Råttaren Jöns Magnusson i Bankeryd, Hustrun Christina Johansdotter i Tröka, Gustaf Fransson i Tröka och Ilustrun Märtha Svensdotter på Åttarp, för 2:ne gångers inställelsebesvär med En r:dr 16 sk. till dem hvardera och för hvarje gång; Gossen Werner Larsson i Maden, Rustmästaren P. Ny