som haulvudanlieamogarssle 00d 30nad 1111 1 9id59 armod, som vållar lösdrifveri? Det är ej den enskilte, som är hufvudorsaken till ifrågavarande landspläga; det är bristerna i lagstiftning och framlörallt i den del af lagstistningen, hvilken de, som en gång bemäktigat sig nästan alla sambällets krafter och fördelar, villigt lemnat åt konungamaktens godtycke, emedan de tro sig kunna efter sin önskan låttast leda och vinna detta, och inom hvilken folkets nudertryckta röst icke kan göra sig gällande annat än genom såfånga önskningar; jag menar den ekonomiska. Det var utur dessa hufvudsakliga synpunkter; det var på grund af den stora oreda och osäkerhet väckande negativa definitionen i 2. 4; det till andras (kommuners och tillsyningsmäns) godtycke lemnade bevisningssättet tor egna tillgängar eller andras vardnad for bergning, samt det obestämda i hvad deri kallas känd såsom den der ärligen sig försörjer; det var i förutseendet, att kommunerna skola med all makt söka inskränka den arbetande klassens frihet och fördelar, välja tillsyningsmånnen i.sådan anda, samt snart lemna enskilta in eressen ett fritt spelrum, sedan tillsyningsmännen och polismakten, med stöd af 5:te mom. hunnit sorena sig om ömsesidiga förmåner af sin utvidgade makt att sramtvinga arbete ät kommunen, hvilket i de flesta fall snart blifver åt dem; det var i öfvertygelsen, att 3. 5 mom. 4 samt 2. 15 mom. 4 äro rakt stridande mot grundlagens 2. 46, då konungen ej kan uppdraga åt andra en makt, som ban sjelf ej äger, newligen den att hindra en obrottslig eller oförvunnen person att begilva sig från ett ställe till annat, eller att doma honom till annan mans träl, det var i vissheten derom, alt passväsendet aldrig bindrar bedragaren, skälmen, oärligheten att komma hvart de vilja, men väl försvårar för den fattige arbetaren möjligheten att förflytta sig till orter, der hans arbete bältre lönar sig; det var i författningens totala brist på ansvarighet for kommuner och tillsyningsmån, samt af dem anlitad polis, i fall de det ringaste skada eller plåga den individ, de efter obestämda definitioner en gång behagat kalla oförsvarslos, o och öfver hvilken de således blifvit på en gang lagstiftare, domare och verkställare; det var i svärigheten, att ej säga omöjligheten, för det sålunda på sorhand utsedda offret, att under stadgade formaliteter kunna tränga sig fram till en opartisk domare, bvilket dock gruodlagens och lagens bud lofvat hvarje svensk man, eller ens att boppas på en Konungens besallningshasvandes rättvisa profning, då den enskilde härmed har mot sig hela det stolta skenet af en kommuns förtroende och en skenbart vald myndighets moraliska ansvar; det var i förutseende af att allt detta och ännu mera af mindre betydenbet, eburu af lika bristsallighet, skall inträffa, som jag yttrat mig mot den nya stadgan, och jag vågar ännu förutsäga, att den ej i tidens längd kan besta, utan påkallar snar rättelse, många förklaringar, och slulligen hela principens underkännande. Det var i den säkra tron, att det varit rättast, om man först afhjelpt de stora grundorsakerna till armodet, liggeriet, lättjan, sysslolosheten inom folkets arbetande klasser, som jag ibland annat ansag, att det varit nödigt att genast stadga handelsoch näringsfriheten, innan man belattade sig med reform i det gamla, visserligen origtiga, men dock den enskilla friheten i månget alseende mera betryggande sorsvars-syslemet; 0. s. v. Det är detta, som artikelsorsattaren äfven utsett till bevis emot milt omdöme, och han har trott sig vinna en stor seger olver mig, derigenom, att han erinrat om, buru jag är 1844 yttrat, att Regeringen genast, innan Ståndernas sammankomst och en bop andra reformers föreslående, bordt begagna sin lagliga myndighet och förra Stånders beslut att skyndsamt och alfgörande forordna om handelsoch näringslagarna, i nära likhet med 4823 års riksdags antagna förslag. Han anser nemligen detta förslag olämpligt, otillfredsställande. Nu vill det sig imellertid icke bättre, än alt jag ännu i denna dag vidhåller denna mening och 0 ——ö—)—: —A:::E—:7 t......... UU W u