Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1846, sida 2

ur vagnen, men försvann för våra Ögon. Slutligen höll tåget stilla och vi sågo eller fastmer hörde till vår förskräckelse, att 5 eller 6 af de förste vagnarne störtat ned i kärret. Jag försökte alt springa ur vagnen, men kastades tillbaka igen af en förfärlig genstöt, som sårade mig på pannan och öfra kindbenet samt berolvade mig sansen. När jag åter qvicknade igen, låg vår vagn, till hälften kullstjelpt, utom spåret, medan de begge lokomouverna, som betjenade det långa täget bakoch framtill, förblivit i spåret och röko och hväste. Mina sår i ansigtet och detta mascbinernas buller tilläto mig i början ej upptäcka, huru stor vår olycka var. Men när jag såg hela den stora framdelen af tåget i oordning och till en del nedstörtad längs banbron, när jag horde jemmerropen rundtomkring mig, kom jag på ett grusligt vis till besinning. Ungefär 19 lik uppdrogos i min närvaro ur kärret; deribland våra begge konduktörer, den ene hederslegionseller juliriddare! En qvinna såg man med sitt barn kämpa enstund mot vattoet och sedan försvinna. En annan qvinna såäg sina begge döttrar omkomma, sin son mista ena låret ; plötsligen blifven vansinnig störtade hon bort och kunde icke mera upphinnas. På tvenne lik voro hufvudena liksom afskurna; tredje klassens vagnar äfvensom de snäll-, bagageoch equipagevagnar, som följde första lokomotiven, lago helt och hallet i vattoat. Jemmern och förvirringen voro förfärliga. Slutli gen ilade den forste lokomotiven efter hjelp, som äfven verkligen ankom från Douai, ungefår kl. 3. Olyckan tilldrog sig kort efter kl. !, 3 esterm.