NAAiii Ulvandringslusten ). Melch einen triiben Anblic k gewähren uns jene Menschen, die, Europas Winter ahnend, wie Zugvögel in ein wärmeres Land iberzienen! Det gifves mån, som äro ledsne vid Europa, — vid Europa, jordens bjerta, den punkt, der cirilisationens stora pulsadror sammanträlsa. Huru förklara detta förhållande ? Tag från de öfriga verldsdelarne bort Europa, och de skola! falla tillsammans som en tomd vinlägel. bet är Europas lif, som genomströmmar deras ådror ; det förutan vore de endast mumier, prydliga, väl bibehällna, omgifna af Jöfverflöd och rikedomar ; men kalla, lillosa, som de tysta ionevanarne i Egypteus urgamla pyramider. Och dock såge vi, se vi, höre vi, att det gilves min, hvilka äro trotte och utledsne vid tå detta Europa. ( Europa sitter som den aldrig slamrande, stänÅdigt påpassliga spindeln i dess väl. Spiudela skan väl icke undvara väfven, det är sannt, ty det är den, som förskaffar honom näring, Wen om den gamla våfven förstores, kan han ur ssina egna inelsvor spinna sig en ny. Spindelu är alltså icke beroende at väfven ; men utan honom är denne ett intet. Sa äfven de öfrige Tverldsdelorne utan Europa. Och dock gilves det män, som löredraga våsven framför spindeln, någon af de andra verldsdelarne framför den, vi bebo. Ån en gång: huru skall man nojakligt kunna förklara detta tidens märkvärdiga sesinomen ? Hråägen desse män , och J skolen nog erhålla ut Svar på edert spörsmäl. De skola säga eder, desse män, att hvad som drifver dem härifrån är hjertat, det varma, högt klappande, lefnadsfriska hbjertat, hvilket de vid hvarje steg i Europa tycka blifva omfattadt likasom al en kall band, emedan — det icke mötes af andra varma hjertan. . De skola såga eder, desse män, att i Europa nåpperligen finnes andra hjertan, än sådana, som af alder sammankrympt till en nåstau förtorkad massa; att det blod, som i sordna tider så varmt, 6srödt och eldigt genomströmmade desawme , nu blilvit tjockt och segt af älderdom, att det till ölje deraf flyter trögt och langsamt; att allt inre lif är dödt ; att Europa, fordom bragdernas ch frihetens fosterjord, icke mera i politiskt hänende kan frambringa nägra gyllene frukter, säana undantagna, hvilka likna dem, som vexa id döda bafvets ödsliga stränder. be skola vidare säga er, desse män, alt relitonen, detta sastsulla, lofrika träd, i hvars skugsa folkslagen skulle uppslå sina tjäll och bo enlrågteligen tillsammans, blifvit sorvandlad till eu Rfaken, maskstungen stam, på hvilken den nyare ideus verldsvise velat inympa sina systemer och om knappast mera eger en enda lrisk bjertrot var i det egenlliga solklilvet. De skola säga eder, it rilderskapet, denna verldsträdets härliga, al less ädlaste safter framalstrade blomma, genom anshötsel vissnat bort, och att man i dess ställe oå dess torra grenar upphängt en konstgjord, äl grann och lysande, men utan lukt, utan lil, lan värde, och som dock tusende och tusende arrar påstå vara den rätta. De skola säga eder, tt den krassa, råa egenuytlan intagit brodraönslans rum; att sinnligheten eflerträdt kärleen; all vinskapen blifvit en ljudaude malm och n klingande bjellra, samt ati en grof maleriaÄsm intagit det rum, som fordom tillkom känsyn för det höga, sanna och sköna. De skola sidare såga eder, att himmelens stjernor icke era uppkallas efter store män, men all deras fbilder med fulla hånder utströs åt nådehungriJa lillepytter, hvilkas själar icke äro mäktige af tt rymma någon högre tanka, än lurstegunsten, vilkas bela diktån och traktan går ut på alt få rma sig i nådens, den furstliga, kungliga eller i i i l