Jag hade ämnat att sluta mitt svar med vederläggning af det sanningsvidriga påståendet om D. A:s oupphörliga pussande för den nya regimen m. m. d., som endast partisinnet å andra sidan kan uppdikta, äfvensom jag hade tänkt att emot korrespondenten utveckla min åsigt om det (korrespondentens temligen motsatta) handlingssått, som jag tror den liberala pressen böra iaktlaga, såvida den på allvar vill åstadkomma ett möjligen praktiskt resultat d. v. s. icke blott agitera, hälla tal och skrifva chrior, utan i verkligheten handla uti mwensklizbetens, frihetens och rättvisans anda; men denna del af ämnet, som är al ett allmänt intresse, torde kunna vid tillfälle serskildt behandlas i D. Å., och min skrifvelse har dessutom redan blifvit kanske alltför vidlyftig. Jag slutar saledes med det förklarande, att jag är langtifran att anse en Ilek med herr 6. sljerta, sasom ett farligt, än mindre såsom det svåraste missode som drabbat eller kan komma att drabba mig, men, al jag likväl gerna af aktning mot allmänheten, som för dylika strider måste vara mer än likgiltig, önskar, att det härmed må vara slut med all enskild controvers oss emellan, helst, hvad herr lljerta personligen beträllar, jag under vår 20. åriga bekantskap af honom städse rönt ett icke blott vänligt, utan till och med, (som åtminstone jag uttydt det) vänskapligt bemotande. Stockholm i Juni 4846. W. F. Dalman.