Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1846, sida 1

Kungl. generaltullstyrelsen, i hvilket t. f. distriktchefen, öfverste Ekenstam, enligt Ilandelstidningens uppgift erhåällit tillrättavisning för sitt beteende att hafva undertryckt sökandernes i sörsatiningarne förvarade ansökningsrätt och i bvilket styrelsen ålägger honom att återtaga ansökningarne, för att dem i behörig ordning insända. Ilärä afgaf distriktchesskansliet det svar: att någon sådan bandling så mycket mindre kunde delzifvas, som ingenting af allt detta inträsfat. De efter fatalietiden till vestra tulldistriktchessembetet ingångna ansökningarne hade, enligt kansliets ossiciella intyg, återskickats med sorstgående post, på det sökanderne måtte ega tillfälle, att, såsom sådana, utan tidsutdrägt anmåla sig hos 60lverstyrejseno, sedan distriktchessembetets befattning med förslaget upphört. — Något annat meddelande i ämnet från Kongl. generaltullstyrelsen till distrikichessembetet hade sedermera icke egt rum, o. s. v. Red. af Medborgaren hade, som man ser, alltså endast hört den ena parten, och på de upplysningar, som den meddelade, dömde ban den andra, ohördan. Visserligen var en sädan dom hvarken i moraliskt eller juridiskt Hätsöende värd någon ting; men Red. af Medborgaren hade imellertid fatt fungera såsom domare, och dermed trodde den sig bafva uppfyllt allan rättfärdighet. Så tyckte imellertid icke vi; men som vi för tillfället icke hade i vår ego alla de handlingar, med hvilka vi juridiskt kunde styrka rättvisan af vår sak och den uppenbara orättvisan af Medborgarens, så ätnöjde vi oss med, att i ett följande nummer al vär tidning varna allmänheten för att sätta en alltför hastig och obetingad tillit till de at Medborgarredaktionen framlagde så kallade officiella bandlingarne, bvilka vi, kbvad hufvudsaken beträffade, visste vara af noll och intet värde — en ofvertygelse, som vi något längre fram hoppas kunna bibringa älven våra läsare, ja tillochmed sjeliva eMedborgareno, så vida nemligen i bröstet af de personer, som redigera nyssbem. tidning, finnes den ringaste gnista af heder och rättskänsla. Efter att ofvan omförmälta varning blifvit, till den kraft och verkan, som vederborde, aslalen, företogo vi oss att samla alla de authentika upplysningar, som vi, till stöd lör de af oss mot olverste E. gjorda anmärkningar, ansågo vara af noden. Dervid stötte vi dock på hinder, som vi i början nästan misströstade om att kunna öfvervinna, alldenstund man dels dicke vågadea att lemna oss de begärda upplysniugarne; dels ursäktade sig med att vissa handlingar vwicke kunde ålerfinnaso, dels gjorde svärighet vid att utlemna andra, som vi bestämdt visste funnos, ehuru vi icke på dagen kunde uppgilva, när de till vederbörande expedition ingatt, o. s. v.; hvilket allt sammanlagdt vållade en tidsutdrägt, som Red. af Medborgaren, ölverste Ekenstam och hans tjensteandar icke lemnade obegagnad för alt vidt och bredt förkunna sin öfver oss, såsom de sjelfve trodde, vunna afgörande seger. Vi logo dock blow deråt, säkre om, alt en vacker dag på ett mindre angenämt sått taga dem ur sin ljufva villlarelse. benna dag är nu kommen; men innan vi gripe oss an med den egentliga vederläggningen, mäste vi, för ordningens och redighetens skull, gå något tillbaka i tiden och ådagalögga, att vi, oaktadt vår skenbara overksamhet, icke varit så sysslolöse, som våra antagonister förmodat oss vara. Det första vi gjorde, sedan Red:s af Medborgaren uppsats i N:o 7 för den 27:ude sistl. Januari blifvit synlig, var att till vestra tulldistriktchessembetets kansli ingå med anhållan att få besvarade 42 till detsamma framställda frågor; bvilka vi, tillika med de i sammandrag och nummerföljd meddelade svaren, här nedan reproducere, så lydande: