Revy af Stockholams-TädmäångarnePostoch Inrikes-Tidningar lemna en insändare tillfälle att säga: ell tredje ord om dloktor Fahlerantz och rektor Almqvist. bet är en stilla åskädare på landet, som med uppmärksanihet följer sakerna, och som funnit, att alla, som deltagit i striden angående doktor Fahlcrantzrs bok om Almqvist, haft rätt, hvar och en i sin sak och d:r F. orätt i sin första, men rätt i sin andra del. llerr Almqvist skildras såsom en ösverlöpare ifrån en krets af Sveriges störste litteratörer, till de radikalew, desse förfärlige, fruktade och dock soraktade fiender till all högre bildning, all samhållsordning, ja all religion; for hvilka de räträttrogne aristokraterne och prelaterne icke kunna nog varna det arma Svenska folket, som är nog ensaldigt, att i de såkallade radikala principerna endast finna de samma enkla anvisningar till ett lagbundet och lagstyrdt, men derjemte i frihet och jemlikhet inför lagen grundadt samhällsskick, som detta solk i sekler de jure kunnat och bordt ega. H:r A. shildras derföre såsom en söndergången själ, hvars ande åter endast kan vinna frid der den sorut egde den. Han har snille, Tfastän han ej följer det städade, det rena, snillets lagar ; oskulden bar slytt ur hans verk och i samma mån har hans snille sjunkit, o. s. v. vidare bemödar sig insändaren att soka inbilla Posttidningens lilla men valda legion, att detgår-an-boken stått i samband med Almqvists osvergång till de raditale (en osanning som insändaren vägar emot bättre vetande sramställa), samt att draga härdt tili de band, som A:s inträde i prestståndet skulle vara egnadt att lägga på hans författareskap — en sats, som likväl våra politiska lagar så tydligt undetkänt, att blott en krass fördom eller en ohejdad prest-ilska kan väga att ännu i vär tid förneka lagarnes anda och bokstaf i deta alseende. Mariam-boken åter angrep kyrkooch läroförhållanden, som insändaren vill hafva fridlysta, atmiostone från presternes sida. Det vill säga: de, som icke allenast af pligt borde göra sig en heder af dessas förbältrande och utbildande, utan som i materielt afseende yrka en usurperad uteslutande rätt att ordna, leda och bestämma dessa sorhallanden, just de borde icke få ens tänka och i skrift yttra hvad de tänka om desamma; de skola i jesuitisk hemlighet och undergilvenhet för prelaternes godtycke endast väga afbida dessas bud om hvad folket får tro och lära. Man ser så ledes hvilken andas barn insändaren är ; och då han slutligen, efter att hafva tagit ett slags tvetydigt försvar af A:s esthetiska värde, och hans mängsidighet, men beklagat att det rena, sköna i hans snille så ofta flyr for en anda, som förtär, lik Afrikas Sirocco, eller insveper allt i mörker, likt nalthimmelens moln, kommer han till det slut, som ynes vara ansträngningen s yttersta mål, nemligen: önskan, aatt Almqvist mätte återgå till de rymdere, der man esann honom för mer än 15 år tillbakaa. Då försvinner naturligtvis de omständigheter, som man så högt beklagar ; och den cheliged, det vill väl säga skenhelige, insändaren atror och hoppas detta af Guds aldig hvilande råttvisaa. — Är icke allt detta ena kosteliga spis, för det olsiciella bladets allmänhet? Ulvilket djup af religion och menniskokännedom, hvilka begrepp om tidsanda, upplysning och allmänt tänkesätt utvisar ej denna löjliga strid om en indivil, som med all den snillekraft, allt det vetande, all den för sattaresörmäga, han eger, icke skulle kunna lägga ett enda nyuigt bidrag till sitt folks, sin tids och till slägtets framsteg, om dessa egenskaper icke användes i folkets, tidens och slägtels anda och ristning; en strid, som erinrar om den välbekanta bilden i några gamla läroböcker, der en engel och satan foreställas och ryckas om en stackars menniska — en bild, åt hvilken redan våra barns