Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1846, sida 1

Amerikanska Stalernas franuid, som synes egnad att nästan lika mycket uppskrämma för Norra Amerikas öde, som de der drapliga artiklarne, med hvilka Minerva roar sina lättrogve. Som den likväl ännu icke är afslutad, afvakte vi utgången, för att derom säga några ord. Ett utdrag utur revisions-berättelsen öfver Stockholms Stads brandförsåkrings-kontors förvallniny 1844 utvisar, att det braudforsäkrade beloppet utgjorde 52 millioner R.dr, och kontorets tillgangar öfver 3 !3 millioner. Denna betydliga fond tycks erbjuda bufvudstaden stora sordelar i fråga om anordnandet al alla for säherheten nodige anstalter. beremot visar alslutandet af Stådernas allmänna brandstodsbolags räkenskaper för sistl. är, blott en brandsorsakringssumma af 27,426,000 kR:dr (de skanska hafva en inrättning for sig och Gotheborg äfven), samt en tillgang af icke fullt en half million R:dr B:ko. Man kan häral, som al mycket annat, sluta till den vigtiga rol hufvudstaden spelar i vara inre lörhallanden, da eljest så manga omständigheter i seunare tider bidragit att minska dess rörelse och valstand, samt till den ringa betydenbet en mänad af vara städer inne i landet ega. I likhet med Aftonbladet, och med mera utförlighet, förordar Allehanda den nya lösdrifveri-sladlqan; losordar inrättandet af Tillsyningsmännen; vill i 4 2:s definition, der icke förutsåttes behörigt tillständ for att idka handel, handtverk och sjöfart, se ett erkännande al enhvars rätt, att utan sadant tillstånd göra det; (?) avser upphäsfvandet af rättigheten alt ställa borgen sor kronoutskylder, i stället för att anlita andra om laga försvar, vara välbetänkt, och rubricerar det gamla stadgandet såsom en skyldizhet för deu fattige och arbetslose, ehuru det var gifvet sasom en rällighet, och hyldigheten att anskalsa det laga försvare nu är återställdt såsom det var före 4855; o. s. v. Man ser häraf, huru olika tankarna kunna vara om samma sak, blott man later ord gå för begrepp. Alt sorsattningen bar flera partiella förbatiiusar emot de sorut gällande, kan och bor ej nekas; men att den ej motsvarar den gruvd, som Sveriges lundamentallag och desrs allmånna lag lagt sor individuella sriheten; att den bibehallit arbetsklassens indirekta tråldomslillstand, under den godtyckliga form, som man, utom lag , och blott genom regeringsmagtens polisordningar vetat bibehalla, sedan detsamma al lagar och religionsbud de jure upphäldes, det kan icke förnekas. Det värsta är, att hallheten medsor en sadan mångd invechlingar, att en stor forbistring snart kommer alt inträda inom kommunerna; och, få se huru man då reder sig! Envisas man då, att ytterligare reglementera, så kommer man alldeles i stapet. Allehanda vill veta, att prolessor Nordström från llelsingsors sar fullkomlig och ovilkorlig tillatelse alt blifva svensk undersate och ingå i svensk tjenst. Det skrilves deremot enskildt från Finland, att en sadan lillatelse icke lärer medzsilvas; men väl en vilkorlig. Huru åter den star att sorena med besattandet af en så vigtig post, som sortroendet att få emotiaga ribets arkiver, blifver i sådant fall en ganska belänklig fråga. Svenska Minerva gör sig mycket lustig i en artikel med rubrik den musikaliska konseljen, öfver en Kongl. skrilvelse d. 49de Fabr. d. å. genom ecklesiastik-departementet till musihaliska akademien, angaende inköp af prosten Dilloers hyrko-psalmbok med fyrstämmig zilterskrift, för kyrkorna i riket. Vi iillstä likväl, alt vi lika litet kunna inse det piquanta i Minervas anmärkningar, som det besynnerliga i, alt uti den Koogl. skrifvelsen åberopas, att Kongl. Maj:t icke sunnit akademiens anmärkningar emot den fyrstämmiga sångens användande till psalmer grundade. Skulle man antaga, att den musikaliska akademien vore den enda auklorifet i landet i mnejtbvåer så vete wi ai