att bero af andra, i samma svära belägenhet i afseende på sitt näringslif, som förut. Hoppet om ett bättre är säledes icke blott sviket för dem; de måste äfven bereda sig på, att deras hittils varande busar, de privilegierade, som genom de gamla formernas bibehållande icke blott styra inom korporationer och skrån, utan äfven inom de flesta kommunerna, samt tillsätta de der nya vuppsyningsmännen, (hvilka man väl hellre kunnat kalla nersyningsmän, efter de grunder för deras dystra verksamhet, som blifvit stadgade) att, säger jag, desse deras patroner skola med alla de medel, som en förnyad sanktion af olikhet inför Lagen erbjuder dem, söka att begagna sig af den arbetande klassens osäkra belägenhet. Med ett ord: genom det, att ej näringsförfattningen föregått lösdrifveri-författningen, måste ovilkorligen den nuvarande betänkliga ställningen, den så kallade pauperismen, hvilken per paraphrasin kunde öfversättas med brist på rätt, på upplysning, och på arbete, snarare försvåras eller förökas, än förminskas. Detta hvad sjelfva tidsordningen af författningarne angår. Om den nu utfärdades betänkliga brister i öfrigt lärer väl erfarenheten snart upplysa. Jag vill här, utom hvad jag redan yttrat angående en del principfrågor, blott tillägga: att den, som det ringaste känner, huru det i verkligheten går till: huru egennyttan genast innästlar sig i alla allmänna bestyr, huru vid arbetsanstalter det just blifver den ordentlige, sedige och arbetsskicklige, som blifver dyrbar för entreprenören och föreståndaren, och de obändige, tröge och oskicklige, som desse heldst göra sig af med, måste i det stadgande, att förlängd arbetstid får åläggas för felaktigt förhållande inom arbets-anstalt, se ett i nio fall af tio inträftande grymt och nedsläende qvarhäl-— lande af personer, som kunde föda sig på fri sot — ett förhållande, som tillochmed beklagligen kommer att just för dessa äfven hafva inslytelse på den möjliga besparingen af deras arbetsförtjenst, som eljest kunde sätta dem i stånd att begära friheten. Då jag sålunda icke gillar författningen sådan den är, alldenstund jag tror, att en annan form bordt gifvas åt densamma, och I I