———— ä— — — Redan tanken på möjligheten häraf sårade hennes fåfänga så djupt, att hon krampaktigt sammanprässade sina sköna läppar, kastade en ännu längre blick i spegeln och utropade sedan triumferande: Omöjligt! Nej, han kan, han får icke finna mig ful! Det är blott en kapris, men ingen öfvertygelse hos honom, att han vill anse mig för ful — mig, som alla andra anse skön. Mitt hjerta säger mig, alt han älskar mig, och endast spelar rolen af en Don Cesar, emedan han finner mig lika kall och stolt som donna Diana. O, ve mig, att jag måste tillstå för mig sjelf, att hans köld, hans likgiltighet segrar öfver alla de öfriges låga och dyrkan! Om det vore sannt, verkeligen sannt, hvad jag icke vågar tillstå för mig sjelf, att Roger är den man, jag kunde älska, som jag älskar, då — vore jag den lyckligaste, men tillika den olyckligaste af Guds skapade varelser på jorden! ... Hon betäckte sitt ansigte med båda händerna och brast i tårar. vpu gråter?? frågade hennes man, som icke långt derefter inträdde. Hvad fattas dig, Helena? Önskar du dig en ny schal? Tag penningar, så mycket du behöfver, och köp dig ett helt mugavin af schalar! Eller, kanske behagar dig icke det equipage, som jag skänkte dig för tre dagar sedan, på din namnsdag, sälj då bort det, eller skänk bort det, till hvem du vill. Jag är rik och lycklig, så