om hennes tinning, i morgon en himmelsblå triolett, i dag en lavendel-dostande sonett och i morgon ett snöklockhvitt impromptu, samt skatta sig lyckliga, om Helena belönar denna hyllning med ett ljust leende från sina läppar. Hennes man, den gamle herrn, hvilken i stället för hjerta har en kursnota, besitter framför allt den dygden, att icke ens till namnet känna svartsjukan, denna lidelse, som så ifrigt uppletar allt, hvad som kommer menniskan att lida.) Förmodeligen emedan den icke prunkar på hans kurs-nota. Den goda bankiren, en torr räkenskapskarl, känner sig oändeligt smickrad, då man gör sin uppvaktning hos hans unga maka. Äfven hon förblef kall, känslolös, och trogen det löfte, hon gifvit sin man: att aldrig älska honom, men dock hysa en sådan aktning för honom och sig sjelf, att hon aldrig beredde honom någon skymf. Helena var af det slags fruntimmer, som ega tillräcklig karakterstyrka att besegra den farligaste fiende, sig sjelfva. Huru rätt har icke fröken v. Scudery, då hon säger: F1 est plus glorieux de se vaincre soi-mem e, que de vainere les autres!