(För att slippa att meddela någon min plan, var det nödvändigt att jag förklädde mig. Som åtskilliga rum i den byggnad, jag intog, undergingo reparation, var det ej svart alt anlägga en arbetares drägt. Min gode och trogne betjent, Charles Thelin, anskaffade en blus och ett par träskor, och, efter att hasva afrakat mina mustacher, tog jag en planka på axlen. a al Mandags morse såg jag arbetarne komma in bl. 12 9. Charles gaf dem något att dricka, lör att jag ej skulle möta någon af dem på min väg. UHan skulle likaledes helsa på en af lärgvaktarne, emedan D:r Conneau samtalade med de andre. Icke desto mindre hade jag koappt lemnat mitt rum, förrän en arbetare, tagande mig för en af sina kamrater, närmade sig mig för att språka an mig, och vid foten al trappan befann jag mig ansigte mot ansigte med vaktmästaren. Lyckligtvis satte jag plankan, jag bar, framför witt ansigte och nådde lyckligen gården. Hvarje gäng jag passerade en skiltvakt eller någon annan person höll jag alltid plankan framför mitt ansigte. I det jag sick forbi den förste skiltvakten, släppte jag min planka och stannade för att taga upp den igen. berpa mötte jag vaklhasvande officeren, men som ban läste ett bref fäste han ingen uppmärksamhet vid mig. Soldaterae vid vakten tycktes förvånas öfver min drägt och en trumslagare vände sig åtskilliga gånger om för att se på mig. Sedan mötte jag några arbetare, som sågo mycket uppmärksamt på mix. Jag satte plankan framför mitt ansigte, men de syntes vara så nyfikna, att jag tänkte jag aldrig skulle undslippa dem, tills jag hörde dem ropa Ou! det är Bernard! Väl utkommen, gick jag raskt vägen framåt som bär till St. Quentin. Charles, som dagen tilllörene beställt en vagn, hann snart upp mig, och vi ankommo iill St. Quentin. Jag färdades genom staden till fots, efter att hafva kastat af mig min blus. Charles anskaffade en postschås under sorevånning af en resa till cambrai. Vi framkommo, utan alt möta någ. ra bivder, till Valenciennes, hvarest jag tog jernvägen. Jag hade förskaffat mig ett belgiskt pass, men hvilket jag dock aldrig behösde att uppvisa. Under min flykt, stannade Dr Conneau, alltid mig så tillgilven, qvar i fängelset och kom dem till aft tro all jag var sjuk, för alt gilva mig tid att nå gränsen. Jag måste nödvändigt öfvertygas att styrelsen aldrig ville återgifva mig friheten, innan jag kunde ölvertalas att lempa Frankrike, om jag ej ville samtycka till att vanära mig. Älven pligten fordrade, att jag skulle anstränga all min sormåga, för att blifva i tillfälle att trösta min far på hans älderdom. Farväl min bäste herr Degeorge; ehuru fri, känner jag mig dock högst olycklig. Var försäkrad om min upprigtiga vänskap och, om ni så kan, försök att vara nyttig för min gode Conneau. Ludvig Napoleon. NOS RETT INTET ED AASE MERA TER SALTET a ARLAS —L—