IA O R HE E S P d) NIDENS. Den ereaktionårer insändare i posttidniugen, hvilken företagit sig att deri besvara frågan, tom den så kallade niäringsfrihetens införande icke är förhindradt af 114 2 Reg.-sormeno, denna 2, som olyckligtvis, emot bonde-ständets protest 1809, insattes i grundlagen, och utlofvar åt riks-standen, att deras privilegier icke skola kunna åändras eller upphäfvas, utan konungens sanktion och dalla fyra ståndens gemensamma beslulo, har nu slutat den vidlystiga utreduingen, och, sisOn litt kunde förutses, kommit till det resultat, att nämnde grundlagsbud bör anses hindra skråordningens och gamla handels-reglementets lörändrande, m. m. Att solja insändarens historiska utredning af. en del äldre förhallanden, tjenar egentligen till ingentinz; ty då kunde wan med samma skäl borja från näfrättens tid, som sran privilegiernas. Om man vill taga bevisen från ären 1719 och 4720, då det myckna pratet om privilegierna uppstod, just till soljd af adelas borjade ullag att särskildt begagna en olaglig thronarsiagerskas osäkra ställning till stadfästande och utvidgande al sina företrådesrättigheter, så kan deremot den frågan göras. hvad sum berättigade riksstanden, att på det sättet blott tänka för sig sjellva, och icke på det öfriga folkets srioch rättigheter. Dessutom synes det vara et rent olverslodsarbete alt tala om de gamla statuter och orduingar, som gälla för institutioner, om hvilka hela nationen är åöfvertygad, att de böra alskalsas. Det är nemligen just den sekelgamla ersarenheten, ati städernas privilegier icke belordrat städernas utveckling, utan snarare hämmat den, samt att dessa kRonstlade fördelar icke kunnat hindra deras undergång, då ej naturliga sordelar sunnits, hvilka i alla sall gjort stället till en lordelaktig handelsoch fabriksort, och så vidare, — det är denna erfarenhet, som medfört den allallmänna Ööfvertygelsen, att dessa uteslutande rättigheter till vissa handelsoch Vissa handtverks-näringars bedrifvande äro lika onyttiga, I som orättvisa. Likasa är förhallandet med hvad man kallar 4Borgerskapets privilegiera, hvilka, egentligen bestaende i dess rätt att utse vissa embetsmän inom sig, samt bestämma sin beskattning för stadens egna behof, m. m., äfven kastat alla utgilterna derför på Borgrarne, och det så hardt, att mingenstådes genom atgärder, hvilkas laglighet vål kan ifrågaställas, man sökt minska bordan och kasta mycket på de icke privilezierade innevänare. Slutligen är det ock enahanda med de särskille så kallade handtverksoch manufaktur-privilegierna, eller skråordningen, m. fl. andra lagar, hvilka tillkommit för särskilta klasser eller för vissa tillfälliga ändamål. Sedan de icke visa sig nytuisa hvarken för det allmänna, loc de särskilte klasserna, eller för det äsyftade målet, utan allmänna rosten yrkar deras upphälvande, och klasserna sjeltve vilja, ehuru ensidigt och till enskilt sordel förändra dem, och enhvar finner att alla kunde blifva mera belätna med en större frihet i arbete och omtanka; så är det ju rent af en darskap att sätta sig ned för att försvara deras fortfarande, medelst citerandet och sammanfösandet af alla dessa så kallade aordningar, asladgare och eresolutionera, m. m. hvilka tillkommit i en hel annan anda, än den, som uden na hyllar, på grund af ersarenhetens, en förbättrad upplysnings och konstfärdighets säkra läror, hvilkas sanning är iögonlallande öfverallt, der de redan blifvit antagna till vilkor för allmänna rätten. Ett sådant onödigt försök kan blott göras af den, som sjelf är så inbyrd i teen på maktens oselbarhet, att han afzudar sjelfra enväldet, för det att centralisation, förmyaderskap, reglementering och alla: thy åtföljande smaaktigbeter utgöra hufvudsoremålen för allt hans begrepp om samhälle, och allt hans vetande om menskligheten, hvilkens välsärdsod utvecklings-process han blott tänkar ca cam on mrblkol I hvaare caamantar of. ö