——————— aq ock efter skråmor bär trettio ärr, ch dubbelt så många mit sto har, tyvärr! raverade på sin lekamen. Vid Bornhöst min förste ryttmästare dog; en sista dryck vatten han fick förrn han drog in dödssuck, han drack ur den handsken, ch derför jag gömmer den som en klenod: f hönmdlystnad jäser mitt eldfångda blod ar resa jag tänker på Dansken. Dock skallarna klyfde vi på dem galant. i hjernorna sprutade, det mins jag grannt, i pannornas hvalf crepe de cocq er; vi öppnade brächer i magar och bröst, lt hjertan och inelfvor ramlade löst eh slangde som röda berlocker. Vi rumlade straxt före kampen med lust, ch spiknyhtra ej, om ej blixtfulla just, e bar öfver hälvig och like, id Lancken i spetsen, det var en osscer, om verlden, jag svår det, har ingen nu mer ch knappt mer en honom Guds rihe. Koreetlen vi miste, vår liflige Kock; om svilan i flygten, han sköts i en schock ch slöpte sligbyglar och tygel. sqvadrinren stack framåt, ohejdadt och flinkt; en slujades fuchs följde med af instinkt ch sprog regulieri på sin flygel. Det sichlade ock en sju härlighets gross anonkor! och silfvermedaljer på oss,