KORRESPONDENS. Stockholm den 19:de Maj. be nya sorordingarne om kolhandeln, om smidesratten och in hammarskatten utgora föremal för betrakhsIser, som visserligen så till vida böra ingilva cCiroende till Regeringens afsigt att biträda de berala asisterna, som ätskilligt ull en större ärinesfribet i, dessa delar blifvit beredt for amtislen, ehuru icke steget blitvit sa ultaget, om det gerna hade kunnat; men icke kan van deraf komma till nagot hopp, att dessa rordningar blifva så tilllredsstållande, hvarken r skozsegare, bergsman, eller for en utvidåd brukshandtering i allmänhet, som man onkat. Det han väl ej nekas, all regeringen hune anse sig näsot bunden al Rikets Ständer, på angt när icke fullt liberala, utan snarare for e storre brukens fordel beräknade önskningar ch hemställanden; men nog synes det, som ovtm lon lika gerna kunnat afvika från nagra al dessa tändernas illiberala forslag, som ifran olt par ndra hvilka atminstone afsago, att snart gora lut på nagra af de orimlig äsle privilezierna. Den for en fri kolnandel hammande sorekriften om hembudsskyltighet inom bergslag Mir al ingen nytta för den egenthga berssröelsen och bruksbriften, men lemaar anledning ill en hel bop enikaner, tvister och obehas; eh otvikvelaktigt foranledas sådana ätven af det bestämda i redaktionen. Fochallandet med osnandeln utom bergslag är lemnadt sa qvar gamla skicket, att detta soga olverensstämmer ed den utvidgning, man asyftat för swidet. Hvad angar smidesrätten, har Regeringen alltör litet i lagen bestämt de sorhallanden, som ljlena hordt beratiiza till ny anlaggning, till utvidgning, till flyttning, sörandringar, 0: 8. v. ch deremot allt för immycket förbehallit sig sjelf n prosningsrätt efter omständigheterna, hvilen moste förefalla så mycket betankligare, som en efter den asyfiade storre friheten i kolbaneln synes alldeles ofverflödig och salunda endast yckes vara. tillkommen af begar att utölva inytelse pi de enskilta företagen, efter behag inkränkande, hämmande eller till andras skada össläppande en älven obetänkt tällan. Det är sin princip lika skadligt for medborgerliga friveten och näringslifvet, lika orältvist mot de e gamle som de nye näringsidkarue, om man, stallet alt stadga så tydliga och råttsenliga agar, att deras tvister af domstol kunna afgöas, och sragorna blott i besvärsväg dragas inför Konungen, låter Regeringen blifva den både orsta och sista instansen, eller med ett ord, en i allt oansvarige sormyndaren för enskildt väiFörordningen om hammarskatien är i den öferensstämmelse med Rikets Stånders beslut, som en i en sidan beskattningsangelagenhet bor vaa, och emot hela saken har man blott att ovända, att denna method att beskatta den sorkade tillverkningen i annan väg, än efter de anliga bevillnings grunderna, synes vara alldeles nödig och mojligen ledande ull en hop sarskildta föreskritter och koutroller, hvilka icke dehosdes. bet är besynnerligt, att man aldrig vill upplatta rätta andan af 4809 ärs grundlag, om var, all icke okad grundskatt eller nåringskalt skulle paläggas, utan alla Statens nya beof genom bevillningar fyltas. si mycket är imellertid vunnet, att tillverkningstrineten blifvit medgisven, och att enskilta omtankan salt ett friare sålt, att genom sorbättrade former och äudamalsenliga methoder, föröka produktens värdes och man bör hoppas, alt, fastän Regeringen icke velat nu genast jura sig om den ytterligare utvidgning al smidesrätten, som Rikets Ständer begärt i vissa fall efter fem, och i andra efter tio år, skulle inträda, detta icke föramledts af nagon alsgt satt stanna på lalsva vägen, utan endast sor att alvakta verkningarna af de nu gjorda estergislerna. Må likvål Regeringen taga sig i akt, att icke låta de just till följd af halsmesyrerna saanolikteringa verkningarna af de nu gjorda, och h Ht