Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 3

till henne, icke gåt dit for att höra henne; pubåiken, denna olyckans renegat, misskände henne, som den hade älskat. Den otacksamma publiken lär ock lHru man elömmer, och hvarje dag skirk Markis del Å i or för alt al voerlden lära sig kalisinnighet och egenkärlek. Om verldon Ölvergifver Metella sade han, es å skall hort aldrig förblifva hbvarken vacker eller vältalig Uan besinnade icke all ryktet väl hade öfvergilvit henne: men all lyckan hade bibehållit hennes skönhet, denna åvi:inornas talisman. Markisen gjorde som andra, han föraktade det detroniserade snille, och han kom icke den afton då M etella. sittande på sin balkong, väntade honom. Han kom aldrig! Några dagar derefter hastade en mängd folk till theatern Valhe för alt för sista gången höra Metella improvisera. Flickan från Albano skulle for alltia lemna Rom. Kan man afhålla sig från alt hora svanens sista sång, eller försaka alt njuta sista resten af blommans parfym ? Dessutom ville den, uti nyfikenhet så grymma, verlden, ännu se några sorgsna drag uti improvisatricens ansigte. Landsmän! utropade hon, i det hon slog an strängarne på sin harpa, då jag första sången uppträdde pa denna sniljets arena, trodde jag på äran och kärleken, dessa tvenne det bedragna menniskohjortals husgudar. Framtiden visade sig för mig såsom en stege, som förde till hlimmelen; men den falska stegen har dagligen under mina otåliga sjät tagit en annan riktning. KVId de första stegen blef luften, som jag andades, så uqmlifvande, att jag tillskref den ot gudomligt ursprung. I mån af som jag uppsteg sörskämdes luften. och se der hvarföre jag inåsle slanna i början at mill lopp. p okäfrkhek och ära, de bedrägliga förhoppningarnes vackra bilder, ni likna Appelles sköna taflor, som man beundrar, som man söker och som