Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 3

AA NN NN III. Ett år hade förflutit. Et år! hvilken blandning af sälla och olyckliga dagar ! huru mycken glädje, huru många bekymmer hafva icke tinunarne medfört under sin snabba flykt. Fordom hade Åctella föreställt sig hoppet såsom en bjsomna, hvilken framtiden skulle låta utspricka, och gifva namn af verklighet; men verkligheten har skingral bennes illusioner. s Natten hade inbrutit. En qviima salt ensam på balkongen till ett ewCstaka hus. Hennes svarta lockar vajade sakta uti vinden, ett fint duggregn genomträngde snart hennes tunna hlädning; men hvad kunde blåsten och det kalla regnet verka på den, som endast har ett föremål att uteslutande tänka pa. Detta fruntimmer var Metella. För ett år sedan tänkte hon endast på äran; nu länkte hon endast på kärleken. Arma Metella!l Markis del Flor var ung, han var ädel, han var skön, han talade hjertats språk till hjertat, du skat älska honom! Huru lycklig du skall känna dig, då du åter skall uppträda för dina uppmärksamma åäåhörare, din röst skall blifva full ar ömhet för honom, som midt ibland hopen hör dig; hvarje ord som du uttalar skall icke blilva annat än elt sördoldt: Jag älskar dig! och när tankan fattar ditt förbländade sinne , skall du kasta dina blickar på honom, och lankan skall antaga form, för all ulsägas af dina lappar. Dårakliga! vet du ej all rikedom och börd på verldens vågskål vida öfverväga geniet och behagen. Han älskar dig! Nej! han älskar dig icke, iy han har tryckt sorgens insegel på din panna. Hvad det blef för ett svårt ögvnblic ko när den lidande och bicka Metella skulle upptaga blommorna. som man hade kastat till henne undger hennes färglösa föredrag, hennes uttal blef längsamt och sorgset; ty han hade icke kastat någon blomma