Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 2

li staden. Man berättade huru en ung okänd slicka hade presenterat sig för Im presarion för att få tillstånd att improvisera på scenen; man tolade med förtjusning om hennes ovanliga skönhet, och redan var mer än ett fruntimmer afundsjukt, öfver alla de loford man slösade på henne. : Slutligen uppgick ridän. Denna unga, så lifligt väntade flicka, satt tyst och ororlig sorgset stödjande pannan emot sin harpa. Hvad hon var skön! Hvad hennes lifliga ögon vältaligt höjde sig till den hänryckta publiken! Hennes långa svarta här töll uli silkeslena lockar på hennes alabasterhvita hals. En krans at guld, snillets rätta gloria, prydde hennes höga panna. HVem skalle väl, under denna fortrolerskas tunik, igenkänna den unga landtslickan från Albano. Ett sorl af beundran gick från mun till mun. Improvisatricen hade redan erofrat alla hjertan. Elt ämne blef gitvet. detta ämne blef nyckeln till elt Slort. ännu okändt genie, det var nemligen: det gamla Ro m. Marci Aurclii och Caligulas yåsga, ett namn med de rikaste minnen al stora dygder och stora brott. I början var publiken förvänad ölver delta barns djerthet att antaga detta så svära ämne, men knappt hade hon börjat, förr än man lånade ett uppmärksamt öra, ät bennes harmo: niska uttal och intagande röst. Hon vredgades med Camillus, hon grät med octavia och hon triumserade med herenice. Brava bravissima, I orna tissi mu a, mwjffustrisssm a! ropade de exalterade åhörarne. Näsdukarne viftade, och ett regn af blommor föll för Metellas sötter: hon Jade handen på hjertat. Vid denna sa uttrycksfulla gest sordubblades bilallsropen, folket slampade af idel förljusningMetella gick fram för att tacka, men stannade, förlägen öfver sin lysande triumf... ... Då hon ville gäframropades bon äter. Hon glömde att hon var dotter till den gamle Geromino, för att besvara publikens röst, som kallade henne sin Diva.