220c — 7DU. a . höriga gebit, till hvilken ban bär ett dödligt bat för hans trohet emot Ryssland. Ilärjande och brännande utbredde sig dessa ryttarskaror på koisu-slätterne, och vågade sig ända fram i närheten af Temir-Chantschenza. Fursten af Tarki och general Labinzows forenade ansträngningar lyckades det omsider att dritva tillbaka de plundrade skarorna. Flera byar blefvo af Tschetschenzerne, till hvilka roslystna horder af Gumbeter och Lesgier slutit sig, först stormade och oagzne, sedan plundrade och uppbrände. Nästan vil lika tid hotade en annan stark skara af chetschenziska och Lesgiska krigare Åhascha på ogra stranden af hoisu. De infödde flydde i massor emot Derbent och lemnade sin egendom i sticket. Den tappre och outtrotlige surst Årsutinski, som mästerligt förstår att föra kriget i bergen, ilade dem till hjelp och slog de inträngande sienderne uti cen iskarp trätfning vid Åulen Kutuscha, hvars invanare modigt sorsvarat sig ända till hans ankomst. Pa begge sidor skall förlusten varit betydlig. Sin tappraste och berömdaste partigångare, Hadschi Murat, skickade Schamil till södern emot den höga centralkedjan af Kaukasus, för att understödja den Lesgiska fursten Daniel Beg, som ärnade sig att göra ett nytt infall i kachetien. Men det kom på detta håll endast till nagra obetydliga skärmytslingar. Furst kudaschew bade i tider fått kunskap om fiendens afsigt och marscherade den till mötes med en betydlig styrka. Lessierna ha aldrig visat Tschetschenzernas tapperhet och drogo sig, såsom vanligt, bastigt tillbaka i sina bergsklyftor, när de bemärkte att Ryssarne voro på sin vakt. Daniel Beg synes halva brist på ammunition, hans krigare kämpade mera med stenar än med bösskulor, och blott Hadschi-Murats Ischetschenziska krigare albidade nägra ganger med blanka vapen de ryska förtrupparne, som öfverste Adlerberg sorde i striden. De ur Kachetien till Tiflis återvända officerarne, som deltagit i striderna emot Daniel Beg, klagade mera ofver lidanden i bivouakerna och på de ansträngande marscherna osver de stela bergen, de kalla snoiga Decemberdagarne, ån ofver de förluster, de lidit genom fieuden. Flere af dem kommo med febrar och förfrusne lemmar bem till sina ständquarter, och många af de talrika frivillige af den hoga adeln, hvilka sedan Woronzows utnämning äflades att få tjena vid kaukasiska arinen, torde redan ha bekommit en mindre träslig åsigt af detta krig. En operation, på hvilken ösverbesälhalvaren lade största vigt, var skogarnes utbuggning i lilla schetschna, och företrådesvis vid stränderna af Sundscha, hvarest en rad af nya fästningar skall anläggas och till en del redan äro under byggvad. Generallojtnant Freitag och generalmajor Nestorow erhöllo detta svåra uppdrag. ben sistnämnde, en af kanhasiska armeens talangfullaste ollicerare, hvilken med ovanlig tapperhet sorenar sällsynt kännedom af landet och stammarnes. invechlade förhållanden, har efterträdt den likaledes tappre, men på flaskan något för mychet begilne general Baldinin i befälet å den vigtiga vapenplalsen Vladikawas, och ulvecklade der en ytterst energisk verksamhet. llan understödde general breitag vid uthuggningen af Goitinskiska skogen, rensade trakten kring WoIveskoie från de kringsvärmande Tschelschensiska hoparne, och ryckte sedan fram i det af täta lölskogar betäckta gechinskisha distriktet, för att älven der sata bana en väg ull transport af kanoner och bagagevagnar. Den som känner denna ytterst svara terräng med sin ogenomträngliga labyrint al urskogar, begriper den omåätliga svårighet, med hyilken denna operation var förenad. Det är bär icke fråga om att utrota desa oerbörda skogar — det vore et ballt sekels uppgift — utan endast och allenast om att öppna on enda väg, som medazilver ett inträngande af dteri och artilleri i Tschelschna. Det var aldög att tänka på att hugga omkull alla träd och buskar vid sidan af denna väg, och 45 bataljoer som halfannan manad vara AWm 4.