Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1846, sida 3

Vi hefunno oss i en enslig klyfta jag stannade min häst. — Ar det här? sade hon och med ett språng var hon på jorden. Hon tog sin mantilla al, kastade den på marken och stod orörlig med den ena handen på höften, I det hon stirrade stint på mig. — Du vill mörda mig, jag ser det väl, sade hon; det är skrilvet, men du skall icke bringa mig till eftergift. i — Jag bönfaller dig! Var förnuftig! Hör mig! Ållt det förflutna är glömdt. Och dock är det du som bragt mig i olycka; det är din skuld alt jag blilvit en röfvare och mördare. Carmen! min Carmen! låt mig frälsa dig! Lål mig frälsa mig med dig. . — Joseph, svarade hon, du fordrar omöjligheter. Jag älskar dig icke mera; du älskar mig ännu och derföre vill du döda mig. Jag kunde ännu uppdigta en lögn för dig, men jag vill icke göra mig det omaket. Allt är förbi emellan oss. Som min rom har du rätt att doda din ro m i, men Carmen vill alltid vara fri. Som Calli är bon född, som Calli vill hon dö. — Du älskar då Lucas? frågade jag. — Ja, jag har älskat honom, såsom dig, ettögonblick, mindre, an dig kanhända. Nu ålskar jag ingen mera, och jag hatar mig sjelf, emedan jag har älskat dig. Jag kastade mig för hennes fötter, jag fattade honnes hänger, fuktade dem med mina tårar. Jag lofvade henne att sortsara med rösvarehandtverket för att behaga henne. Allt, Sennor, allt lofvade jag henne, om hon ville gifva mig sin kärlek öter. Hon sade: Alska dig åter, är omöjligt, lefva med dig, vill jag icke. — Ett förfärligt raseri erep mig. Jag drog min knif. Jag trodde att bon skulle känna fruktan och be om nåd; men denna Gvinna var en djefvui. — För sista gången, ropade jag, vil! du lefva med mig?