hart ule; fatta ditt beslut eller jag sattar mill. i ig lemnade henne och vacklade bort till en lii n helt nära belägeneremitboning. Jag fann ereiten bedjande. Jag väntade tills hans bön var rbi; jag ville också bedt, men jag kunde ej. Då n reste sig, gick jag till honom. — Arevördige fader, sade jag, kan ni lösa en essa för en själ, som kanhända snart gå ölver H sin skapare? — Ja, svarade han, i det han såg stint på mig. ch som det låg något sällsamt i mitt väsende, ille han förmå mig till en förklaring, och sade: Jag cker mig ha sett dig förr. Jag lade en piaster på hans bänk och frågade hoom när han ville läsa messan. — Om en half limma, svarade han. Säg mig, nge man, har du icke något på samvetet, som piar dig? Vill du höra en gammal kristens råd? Jag var färdig att gråta. Jag sade honom, att g skulle komma tillbaka och jag lemnade honom. ag gick bort och lade mig i gräset tills jag hörde lockanDå närmade Jag mig, men höll mig utanör kapellet. Då messatr var läst, vände jag tillbaka ill värdshuset. Jag hoppades nästan all Carmen nder min bortovaro skulle tagit min häst och fiytt in väg. ...... men jag återsann henne. Hon ville cke alt det skulle kunna sägas, all jag injagat hene truktan. Hon stod vid ett bord och stirrade ned ett fat med vatten på något bly, som hon smält ch kastal deri. Hon var så sysselsatt med sin mai, att hon icke gaf akt på min återkomst. — Carmen, sade jag, vill du följa mig? Hon reste sig, kastade sina magiska redskap och ade sin mantilla öfver hufvuoct, såsom restärdig. an bragte mig min häst, bon steg upp bakom ig, och vi aslågsnade oss. — Alltså, min Carmen, sade jag efter någon lyst-— ad, du vill följa mig? — Ja, jag följer dig till döden, men jag vill icke iefva mera tillsammans med dig.