Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1846, sida 2

— ———7—7— — ———— — — — na mig. Lucas störtades till jorden med hästen: och tjuren störtade ofvanpå begge två. Jag såg efter Carmen, men hon var försvunnen. Jag gick derpå till det er välbekanta huset oeh höll mig: der stilla hela dagen och en del af natten. Inemot klockan 2 kom Carmen och bletrt nägot öfverraskad vid min anblick. — Kom med mig, sade jag. — Vålan! jag följer dig! — Jag sadlade min häst, satle henne upp bakom mig, och vi redo resten al natten ulan att tala ett ord. Om morgonen gjorde vi halt vid ett enstaka värdshus. Der sade jag till Carmen: — Hör mig! jag vill glömma allt, jag vill inga sörebråelser göra dig, men svär mig att följa mig till Amerika och att du da vill hålla dig stadig. — Nej, — sade hon i en vresig ton; — jag vilt icke fara till Amerika; jag befinner mig väl här. — Emedan du är i Lucas grannskap; men betänk väl, om han kommer sig ester sil fall, så skall det icke vara för alt lelva länge. Och dock, hvarföre skulle jag hämna mig på honom? Jag är trött af alt mörda alla dina älskare; det är dig Jag vill morda. slon såg på mig stint med en vild blick och sade: Jag har alltid trotl. Al du skulle mörda mig. Första gången, jag såg dig, hade jag mött en prest i dörren. Och såg du ej i nall en hare springa emellan hästens ben? Det är skritvöt att du skall mörda mig — Låtom oss ändra värl lefverne, Carmen, sade jag i en vänlig ton. Låtom oss fara till ett annat land för att aldrig mera skiljas. Du vet all vi C(i langt härifrån, under en ek, hafva nedgrasd en icke obetydlig penningesumma. Dessutom ha vi ännu pengar lll godo hos juden Ben-Joseph. Hon smålog och sade: Jag först och sen du. Jag vet väl, att det måste gå silunda. — Betänk dig, fortfor jag. Milt tålamod är