Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1846, sida 2

nesstämning. En bonde sade mig, att med picadoren. — pet är en pojke, med hvilken man kan göra en aflär. Han har lorljenat 1200 realer genom sina strider. Anlingen måste vi ha hans pengar, eller enär han är en god ryttare och en våghals, värfva honom till värt band. — Jag vill hvarken veta af hans pengar eller hans person, sade jag, och jag förbjuder dig att tala vid honom. — Akta dig! svarade hon, när man förbjuder mig alt göra en sak, är den snart gjord! — Lyckligtvis reste picadoren till Malaga, och jag alog mig all insmuggla Judens bomullsvaror. Jag hade fullt upp att göra med denna expedition och Carmen också; jag glömde Lucas och kanhända glömde hon honom äfven, ålminstone för ögonblicket. Det var vid denna tid, Sennor, jag trallade er, först vid Montlilla och sedan i Cordova. Jag vill icke tala om vårt sista möle, Carmen stal ert ur; hon ville också ha edra pengar och er ring. Vi hade en hällig träta och jag slog henne. Hon bleknade och gret. för första gången, som jag såg. Jag bad henne om forlåtelse, men hon var ond på mig en hel dag, och vid min alresa till Montilla ville hon icke kyssa mig. Jag blef mycket glad då hon 3 dagar derefter kom till mig, munter som en bofink. Alll var glömdt och vi tefde kärleksfullt tvemne dagar tillsammans. Vid vår skiljsmässa sade hon: Der är eti bröllop i Cordova. som jag vill se, och dessutom vill jag utspana något tillfälle för dig att göra en god längsl: Jag lät henne resa. Blifven ensam tänkte jag på detta brollop och Carmens förändrade sinder var tjurfäktning i Cordova. Nu kokade milt blod, och som en galning ilade jag dit och in på Siridsplatsen. Man visade mig Lucas, och på bänken vld barrieren upptäckte jag Carmen, Jag behötde endast se henne en minut för alt blifva öfvertygad. Eucas visade emot henne sitt galanteri, hvilSe kel icke blet obesvaradt. Tjuren ätog sig att häm