Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1846, sida 2

— ———— — Jag ställdes på post vid ålverstens port. Det var en une, rik, letnadsalad man, som gerna roade sig. Alla de unga oslicerarne voro hos honom, och der saknades icke besler fruntinuner; det var danserskor, sade man. Mig förekom det, som om hela staden samlat sig utanför hans port blott för all se på mig. Nu kommer ofverstens vagn med hans kammarljenare på baksätet. Hvem scr jag stiga ul? Ziguenerskan! Hon var tillpyntad som en docka, brokigt utstyrd, öfverallt besatt med guld och band. En kjortel med paljetter, ett par blå skor, ocks så med paljetter, blotnmor och galloner från topp till tå. Hon hade en baskisk tamburin i handen. Med henne voro två andra Ziguenerskor, en gammal och en ung. Der är alltid en gammal med för att föra dem, och dessutom en ganmmal Ziguenare med en guitarr, för att spela lill deras dans. Ni vet att man ofta låter ziguenerskor komma i sälls kapen, för alt dansa deras romalis, och ofta också för annat. Carmen kände igen miz och vi vexlade en blick med hvarandra. Agur la gun a, god dag kamrat, sade hon. Min herr officer, du står skillvakt som en rekryl! — Och innan jag kunde finna på något all svara henne var hon inne i huset. Hela sällskapel var församladt på in e gården och jag kunde genom ett galler se det mesta af hvad der soregick. Jag hörde kastagnetterna, lamburinen. skrattet och bravoropen; undertiden såg jag hennes hufvud, när hon sprang med sin tamburin. Sednare hörde jag oslicerarne dåga henne många saker, som kom blodet att stiga at hufvudet på mig. Hvad hon svarade derpå, visste jag icke. Det var i detta ögonblick tror jag, som jag fattade kärlek till henne, ty jag flick; ellera gånger lust all gå in i gården och rånna min sabel i kröppen på alla dessa elopar, som sade henne så manga vackra saker. Mina qval varale en god timma; derpå lemnade Zziguenerskorna Sällskapel och