Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1846, sida 2

— kinnes trollpackor till, så var denna flicka en af dem, En dag kommer fångvaktaren in och lemnar mig ett af de ypperliga broden från ÅAlcaln. Se här, såger han, hvad er kusin skickar er. Jag 108 broi det, mycket förundrad, ty jag hade ej nagon kusin i scvilla. Det är kanhända ett misstag, tänh4 12 jag, i det jag betraktade brödet; men det säg så aplitligt ut, det luktade så godt, att jag utan alt tänka vidare derpå, beslöt att spisa det. I det jag ville skära det itu, stötte min knit på något hårdt; jag undersökte det, och fann en liten engelsk sil och ett guldstycke på 2 piaster. Det var otvifvelaktigt en gåfva från Carmen. For folk af hennes race är friheten allt och de kunde sälta eld på en stad, för alt befria sig från en dags fängelse. Det var sittigt uttänkt af henne. Efter en timmes förlopp kunde den grössta jernsläång vara allilad, och medelst mitt guldstycke kunde jag hos den forste schackrare utbyta min unifoörmsrock mot en civil drägt. Ni begriper nog, all för en karl, som hundratals ganger nedtagit örnbon från våra klippor, var det en småsgak utt nedstiga på gatan från ett fönster, 60 fot från marken; men jag ville icke rymma. Jag hade ännu inin soldatära och rymning syntes mig vara ett stort. brott. Jag bler dock rörd öfver detta tecken, all hon kom ihåg mig. När man sitter i fängelse, är det ändå en tröst alt veta sig ha en deltagande vän utanför. Guldstycket oroade mig något, jag ville så gerna ge henne det igen; men hvar skulle jag träffa henne? Det syntes mig vilja blifva en vansklig sak Icke nog med att jag blifvit degraderad, jag maste älven lida den förödmjukelsen att, utsluppen ur arresten, posta som simpel soldat. Ni kan icke föreställa er, hvad en karl med heder i brostel känner vid elt sådant tillfälle. Jag tror alt jag heldre låtit skjuta mig.