Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1846, sida 3

——— —— ——— — — —— UL som föllo ned öfver skuldrorna.) För 6Jrigt var jag. rädd för Andalusiskärna; jag var ännu icke van vid deras seder. Alltid flin och grin. aldrig ett allvarsamt ord! Jag satt då der med ögonen fästade på milt arbete, då jag hörde någon säga: Det är G itanillan! Jag slog upp ögonen och såg henne. Det var en fredag och jag glömmer den aldrig. Jag såg denna Carmen. som ni känner och hos bvilken jag träffade er för någon tid sedan. Hon bar en mycket kort röd kjortel, ett par hvita silkesstrumpor med mera än ett hal oeh små skor af marroquin, bundne med elafärgade band. Hon slog ned sin mantilla för att visa sima skuldror och en bouquet af acacier. hon bar på brostet. Hon hade ännu en blomma af samma slag emellan läpparne och skred fram, vaggande med höfterna som ett föl från Cordovas stuteri. I mitt land skulle en qvinna i denna dråägt kommit alla menniskor att korsa sio. I Sevilla gjorde alla henne en munter kompliment för hennes utseende; hon svarade ulla med lagande ögon, med handen stödd met höften. oförskämd som en äkta Zigenerska, som hon också var. I början behagade hon mig icke, och jag tog till mitt arbete igen; men följande qrinnornaoch kattornas sed, som icke komma, när man kallar på dem, och komma, när man icke kallar på dem, stannade hon framför mig. i det hon sade på andaJIusiskt maner: Kamrat, vill du gifva mig din kedja att bära mina nycklar uti. — Denär att Lära min rymnål i, — svaradejag. — Din rymnal! — ropade hon leende. — Ah! herren gör spetsar, emedan han behöfver nålar! Alla började att skratta, jag märkte alt jag rodnade, och — — s) En allmän kostym för bondflickor i Navarra och de baskiska provinserna.